Igår hade Ingmar Bergmans Persona premiär på scen – Jonas har recenserat i Expressen och Karoline Östman intervjuat regissören Hugo Hansén i nya numret. Det var spännande att se, även om det förtätade identitetsdramat kändes lite upplöst i teaterrymden – trots att scenen var inglasad.
Persona är långt ifrån den enda film som går att se på teater i höst. Snart har Kort möte premiär på Stockholms stadsteater och häromveckan gick Resa till Melonia (bilden) upp på Helsingborgs stadsteater. Tidigare i år sattes Vargtimmen upp på Dramaten och Paraplyerna i Cherbourg på Stockholms stadsteater. För att bara nämna några exempel.
I tidernas begynnelse försökte filmen förvärva legitimitet genom att åka snålskjuts på teatern. Dramatik som skrivits för scen skulle spelas upp framför kameran för att bevisa att filmen inte bara var visuella tricks och optiska gags utan också en seriös konstform. Ungefär ett sekel senare är det snarare teatern som sneglar mot filmen – knappast alltid för att skaffa sig kulturellt kapital, lika mycket som för att locka besökare. Det är lättare att få folk till teatern med hjälp av kända filmtitlar än med nyskriven dramatik. Ja, precis som Hollywood satsar våra teatrar på säkra kort – hellre remakes än originalkoncept.
Mycket intressant kan uppstå i krocken mellan de två medieformerna, men det som framför allt går förlorat när filmer blir teater är närbilden. Något som också var slående under Persona igår. Jag hoppas fortfarande på en revival för teaterkikaren.
