Vi såg på danska sängkantsbetraktelser på bio och Torgny Wickman var Sveriges mest ekonomiskt framgångsrike filmregissör. Mariah Larsson förklarar varför porren var som hetast 1970.

Det finns en sida av den svenska 70-talsfilmen som på ett lite märkligt sätt på en och samma gång åtnjuter i det närmaste mytologisk status och samtidigt sopas under mattan av många historieskrivare. Det är porren. Eller, kanske mer korrekt, sexfilmen. Det kanske inte är så konstigt, eftersom pornografi och annat osedligt material legaliserades 1971, då paragrafen om att ”såra tukt och sedlighet” togs bort ur brottsbalken.

Konstigt är emellertid i så fall att just 1970 – året före porrens legalisering – är ett så starkt år på sexfilmsfronten. En tredjedel av filmerna det året låter sig beskrivas som sexfilmer. En del är mer rumsrent och fick ganska bra kritik när det begav sig, som Jan Halldoffs Rötmånad med Christina Lindberg. Annat är sexualupplysningsfilm som Mera ur kärlekens språk och ytterligare annat är mer eller mindre explicit pornografiskt som Nana.

Förklaringarna kanske kan sökas tillbaka i tiden. 60-talet hade präglats av en ganska livaktig debatt om sexualitet, och sexliberalismen hade trängt in i kulturtidskrifter och politiska korridorer. Med tanke på att såväl Vilgot Sjömans 491 (1964) och Stefan Jarl och Jan Lindqvists Dom kallar oss mods (1968) fick en mildare behandling när filmcensurbesluten överklagades till riksdagen, kan man nog säga att det politiska klimatet vid den här tiden var mer liberalt än Statens biografbyrå.

Om porren var mer rumsren i brytpunkten mellan 60- och 70-tal än den är i dag är väl tveksamt. Däremot fanns mer eller mindre naivt idealistiska tankar om att porren skulle bli bättre om den släpptes fri. Mindre repetitiv och träig, mera nyanserad och känslosam. Om den svenska medborgaren befriades från skam och skuld skulle det pornografiska utbudet bli rikare och mer varierat, och kanske till och med kunna tilltala kvinnor. Redan 1966 hade Nina Estin med Expedition 66 försökt göra porrtidning för kvinnor, ett försök som stupade ganska snart.

Mer sannolikt har inte den stora andelen sexfilmer just år 1970 så mycket med idealism att göra. Om man tittar på Svenska Filminstitutets verksamhetsberättelser ser man att decennieskiftets mest sedda svenska film var sexualupplysningsfilmen Ur kärlekens språk i regi av Torgny Wickman. Filmen, som hade premiär 1969, toppades endast av Djungelboken.

Någonstans där kanske orsaken står att finna. För det första var det, efter 60-talet, överhuvudtaget möjligt att producera sexfilmer – porrparagrafen var på väg bort och Biografbyrån hade på sexfronten körts över av riksdagen. För det andra hade det också visat sig kommersiellt gångbart. Året därpå var en dansk film den överlägset mest framgångsrika filmen i Sverige – gladporriga Mazurka på sängkanten. Efter Ur kärlekens språk och Eva – den utstötta året innan gjorde Wickman 1970 ytterligare en film, Kyrkoherden, som drog in mer än 900 000 kr på landets biografer. Det gör honom till tidens mest ekonomiskt framgångsrike svenske filmregissör.

Detta gäller en kort period i svensk film. Den svenska ”porrboomen” ebbade ut under den senare hälften av 70-talet, men har i efterhand kommit att bli både sägenomspunnen och bortglömd, på en och samma gång. Aldrig var porrandelen av repertoaren större än under 1970.