Igår skrev jag en notis om teaterkikare i Aftonbladet (ej på nätet).
Läste precis Jan Holmbergs utmärkta avhandling om närbilden och kom att fundera över varför biografer satsar på närgångenhet medan teaterhusen upprätthåller ett avstånd mellan scen och publik. Ja, dagens biografer delar ju ut gratis 3D-glasögon, medan vi måste vi ta med egna synhjälpmedel till teatern.
En teaterkikare, som var ett vanligare inslag förr i salongen, inbillar jag mig åtminstone eftersom jag sällan ser någon vifta med optiska instrument numera, kan ju delvis avhjälpa teaterns handikapp gentemot filmen och låta åskådare urskilja också mindre detaljer.
I den heta debatten om filmnärbildens vara eller inte vara under 1910-talet, kunde närbilden lovprisas med hjälp av en analogi till just teaterkikaren. Som i en recension av DW Griffiths Brutality som Holmberg citerar i Förtätade bilder: ”I hans vackra fotografier framträder hans karaktärer som genom en utsökt teaterkikare. Varje förändring i uttryck är tydligare framställd än om den verkligen var framför oss, och man generas inte av att suga i sig effekten.”
En annan observation ur Förtätade bilder angående filmens förhållande till storlek och teatern som alltings mått. Avståndet mellan duk och åskådare ökade successivt under 1910-talet, men under en period hade det varit viktigt att ”emulera teaterns skala”. Människorna som projicerades på duken skulle med andra vara skalenliga. På till exempel Karla-Teatern i Stockholm ska duken heller inte ha varit mer än två meter hög.
Avfilmad teater må ha varit ett ideal vid en tidpunkt i historien, men sedan dess har kropparna på duken blivit större alternativt kommit närmare (även om filmare som Roy Andersson insisterar på att hålla distansen). Under tiden verkar teaterkikaren ha blivit ovanligare. Teaterhusen har ju inte mycket att sätta emot i jakten mot den visuella nollpunkten, så kanske har man istället bestämt sig för att ompositionera sig som en förmodern konstform?
