För Truffaut var Adèle Hugos ymniga skrivande ett tecken på galenskap snarare än på författarambitioner. Konstnären Peggy Nelson ger henne återupprättelse på Twitter.
Etikett: Nummer 9/10
Flattaktik med Barbara Hammer
När hennes naturromantiska nudistfilm Dyketactics fick premiär 1974 kallades den världens första lesbiska film. Men hennes experimentella anslag har fått andra att kalla henne fascist. Queerfilmsveteranen Barbara Hammer har alltid splittrat publiken.
Fotosyntes
När William Eggleston 1976 blev först genom tiderna att ställa ut färgfotografier på MoMA i New York var det en milstolpe inom konsten. ”The acceptance of colour photography by the highest validating institution”, för att citera bildredaktören Mark Holborn. Filmvärlden var mindre knusslig.
Med klassisk dramaturgi
Den bildade mannen som inviger den yngre kvinnan i nya kulturella universum är en ofta berättad historia, senast charmfullt repeterad i Lone Scherfigs An education, där sextonåriga Jenny bjuds på Ravelkonsert av en dubbelt så gammal solochvårare. Också i Lisa Langseths debutfilm Till det som är vackert är det den klassiska musiken som får symbolisera finkulturell fernissa.
På drift
Kinas sjättegenerationsfilmare fortsätter sina företrädares segertåg över världens filmfestivaler.
Heterohatiska instruktioner
Sedan Kniven i hjärtat och Förortsungar har den medvetna musikalen varit en genre i dvala. Tills nu. Leo Palmeståls och Lasse Långströms Heterohatisk filmproduktion ligger bakom Sedelärande instruktionsmusikal i revolutionärt uppförande, en 25-minuters lågbudgetproduktion om, av och med queeraktivister.
Digital Doinel
Tack vare fransk filmiver får tusentals ungdomar i Frankrike snart uppleva digitala versioner av bland annat Den stora illusionen, Citizen Kane och De sju samurajerna.
Incest och insekter
Kristoffer Noheden om Profound desires of the gods.
Leende grimaser
I Persona kretsar två kvinnor kring varandras identiteter på nära håll. Bibi Anderson och Liv Ullman är i bild mer eller mindre konstant. Det är stort skådespeleri. Ändå är det Margaretha Krook jag alltid fastnat för.
Ondskan
Jag har saknat ondskan. Inte ondska som i ondska, utan ondska i bemärkelsen att genom totalt hänsynslösa och lömska strategier uppnå ett mål med enbart egoistisk prägel. Äkta gammal hederlig ”såpaondska” helt enkelt.