fbpx

Fotosyntes

När William Eggleston 1976 blev först genom tiderna att ställa ut färgfotografier på MoMA i New York var det en milstolpe inom konsten. ”The acceptance of colour photography by the highest validating institution”, för att citera bildredaktören Mark Holborn. Filmvärlden var mindre knusslig.

Med klassisk dramaturgi

Den bildade mannen som inviger den yngre kvinnan i nya kulturella universum är en ofta berättad historia, senast charmfullt repeterad i Lone Scherfigs An education, där sextonåriga Jenny bjuds på Ravelkonsert av en dubbelt så gammal solochvårare. Också i Lisa Langseths debutfilm Till det som är vackert är det den klassiska musiken som får symbolisera finkulturell fernissa.

På drift

Kinas sjättegenerationsfilmare fortsätter sina företrädares segertåg över världens filmfestivaler.

Leende grimaser

I Persona kretsar två kvinnor kring varandras identiteter på nära håll. Bibi Anderson och Liv Ullman är i bild mer eller mindre konstant. Det är stort skådespeleri. Ändå är det Margaretha Krook jag alltid fastnat för.

Ondskan

Jag har saknat ondskan. Inte ondska som i ondska, utan ondska i bemärkelsen att genom totalt hänsynslösa och lömska strategier uppnå ett mål med enbart egoistisk prägel. Äkta gammal hederlig ”såpaondska” helt enkelt.