För några år sedan kom den danske filmaren Jörgen Leths självbiografi Det uperfekte menneske. Titeln anspelade på Leths kanske mest berömda film, det korta experimentet Det perfekte menneske från 1967, en detaljerad närstudie av den perfekta människans rörelsemönster och hudtoner. I metafilmen von Trier sätter krokben från 2003, bad Lars von Trier sin idol att göra fem remakes på Det perfekte menneske. Inför varje remake satte von Trier upp nya regler för nyinspelningen, till exempel att filmen inte fick innehålla någon tagning längre än tolv bildrutor och att den dessutom skulle spelas in på Kuba. Leth lyckades parera fyra av de fem krokbenen, och kom ut förhållandevis oskadd.
Självbiografin blev däremot ett rejält pladask. Leth, som då arbetade som honorärkonsul på Haiti, beskrev urförligt hur han haft sex med unga, fattiga kvinnor. Formuleringar som “Jag tar kockens dotter, när jag vill. Det är min rätt”, gjorde att Leth anklagades för nykolonialism på kultursidor och för att hålla sexslavar på kvällstidningsettor. Han slutade som honorärkonsul och sparkades från sitt tv-jobb.
Leth sökte upprättelse i uppföljaren Guldet på havets bund. Det uperfekte menneske 2, men feministiska och postkoloniala kritiker av det lethska hygget blev inte övertygade av analysen att “Fittan är ett stycke jord, som mannen vill köpa”.
Förslagvis borde Leth istället låta sina filmer tala, för den monsterutgivning av sex snyggt formgivna Leth-boxar som Danska Filminstitutet håller på att ge ut är en effektivare upprättelse. För många är det kanske svårt att se hans resefilmer (box 3) om bland annat Haiti utan att filtrera dem genom Leths kontroversiella debattpersona. I så fall kan man välja box 2, som innehåller fem magnifika filmer om idrott. Allra bäst är tennisstudien Motion Picture från 1970 med en dubbelexponerad Torben Ulrich (tennisproffs, filmare, författare och pappa till Metallica-trummisen Lars) i huvudrollen.
