Ojoj, minns ni Heartbreak hotel? Jag gör det, men såg den inte förrän igår, som en del av mitt svenska uppsamlingsheat (annat försummat nu sett: Underbara älskade, Wallander – Mastermind, Iskariot och Harrys döttrar). Colin Nutleys kioskvältare är naturligtvis en film med många brister. Den saknar en fördjupad dramatisk konflikt och går efter en dryg timme ganska mycket på tomgång (och avrundas med en malplacerad resa till London inklusive Jill Johnson-cameo). Det är synd. Nutley tappar liksom koncentration och fokus. Men hans filmer är väl å andra sidan alltid röriga director’s cuts. Ändå är jag till min förvåning smått imponerad av inledningen. Som korsklippningen mellan Helena Bergströms sons bröllop och Maria Lundqvists mor-dotter-samtal. Och så rymmer filmen minst en av de roligaste svenska fyllescenerna någonsin. Det är inte fy skam.
Förutom att vara Colin Nutleys roligaste film, användes Heartbreak hotel när det begav sig som slagträ i en liten dust mellan nytillträdd SFI-direktör Elwin och klentrogen filmkritiker Sundgren. Hon tyckte, i alla fall enligt honom, att Heartbreak hotel var en förebildlig svensk filmproduktion. Men kom det överhuvudtaget någon rolig svensk mainstreamfilm förra året? Nä, bara en massa art house-humor.
