Det är nog inte en slump att två ärevördiga institutioner helt oberoende av varandra valde att ta upp Ingmar Bergmans ”krigsfilm” Skammen från 1968 med bara några månaders mellanrum. Den ena var det så kallade Bergman-symposiet 2024 som hållits varje år sedan 2009 i Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm (alltid Domsöndagshelgen i november, betecknande nog). Den andra institutionen var Dramaten, där Skammen bara några månader senare, i februari 2025, fick premiär som pjäs i regi av Dramatenchefen Mattias Andersson. Som sagt – knappast en slump. It’s just those times.
Lika lite tycks det vara en slump att John Skoogs andra långfilm Värn rör sig kring just ett sådant, i alldeles bokstavlig mening: ett konkret värn eller fästning byggt mot en yttre fiende och annalkande katastrof. Som sagt – it’s just those times.
Till yttermera visso grundar sig filmen på en krigsladdad historisk verklighet. För trots att berättelsen är fiktiv – det blev ju till exempel tidigt omskrivet i dagspressen att John Skoog lyckats rekrytera den franske kultskådisen Denis Lavant till huvudrollen – kan man googla sig fram till att där finns en förlaga till Lavants rollgestalt som hette Karl-Göran Persson, och att han började bygga ett värn (sedermera känt som Söderto fästning) kring sitt bostadshus i början av 1930-talet ute på ett gärde mellan Hörby och Löberöd, som han fortsatte med fram till sin död 1975.
Han lär dessutom alltid ha burit på skriften Om kriget kommer och filmen börjar också med bilder ur den, med en textskylt: ”Drabbad av bilderna bygger daglönaren Karl-Göran Persson om sitt hus till ett skyddsvärn åt sig själv och sina grannar inför den kommande katastrofen”.
Vem är då denne Karl i John Skoogs och Denis Lavants version? En störig outsider förvisso, på gränsen till eremit, men samtidigt tolererad av byborna. För trots sitt irriterande idoga skrotinsamlande och besatta byggande gör han sig nyttig i byn – leker med barnen, är med i slåttern, spelar dragspel på utomhusdansen, där man inte för inte klämmer i med ”Lyckliga gatan du finns inte mer, du har försvunnit med hela kvarter, tystnat har leken, tystnat har sången…”
Men samtidigt framstår han långt ifrån som någon harmlös byfåne. I sin konstant påslagna katastrofberedskap är han genom sin blotta uppenbarelse ett orosmoment – en siare, en Skrotnisse och Mad Max i ett, före apokalypsen. Eller, om man så vill, en lantlig släkting till den helige dåren i någon Tarkovskijfilm.
Att referenserna hopar sig får man tillskriva John Skoogs känsla för obestämbar tid, med ett svartvitt foto som pendlar in ett vagt 1940-tal och 60-tal men som samtidigt pekar mot ett pågående nu. I den meningen är också Karl universellt tidlös, som en annan Mutter Courage, hon som i Bertolt Brechts pjäs med energisk beskäftighet släpade sin vagn med fynd över landskapet under 30-åriga kriget. Men där Courage lärde sig att cyniskt profitera på kriget är Karls verksamhet snarare en omsorg och förövning och just ett värn mot det som komma skall.
Trots att Lavant inte har många repliker (vilket är tur då hans rullande ’R’ nog låter mer franska än skånska) är alltså redan hans fysiska, nästan mytiskt avskalade uppenbarelse talande i sig. För att nu inte nämna hans ansiktsfysionomi som nog bara kan jämföras med Chaplins. Men om Karl är tystlåten är han egentligen aldrig tyst, för där han drar fram ackompanjeras han av sina ivriga göranden. Han skramlar, rasslar, knäpper, gnisslar, hamrar, klånkar, smäller sig fram – alla de ljud (märkvärdigt betryggande) som industrisamhällets avfall ger ifrån sig i händerna på en som återanvänder det efter eget huvud.
Till filmens ljudbild hör också ett barns ljusa voice-over som ibland kommenterar skeendet. För precis som i Skoogs förra film Säsong står barnen i centrum, och här som där är de befriande sakligt osentimentala och betraktar Karl med klar blick. ”Vi hör han sjunga från tornet, vi slår sönder saker hemma så vi kan ge dem till Karl. Vi hjälps åt.” Mycket riktigt, även de kan sin sak och bygger, som barn plägar göra, ett värn – en koja i skogen.
Ämnet för Värn är alltså något helt annat än i Säsong men utspelar sig ändå i samma landskap – trakterna kring John Skoogs födelseort Kvidinge i norra Skåne. Det är inte utan att just detta landskap börjar anta konturerna av en filmisk motsvarighet till, låt säga, sydstataren William Faulkners fingerade litterära Yoknapatawpha County. Ta filmens återkommande visuella ledmotiv – en mänsklig silhuett avtecknar sig på ett krön, någon korsar ett fält av fjolårsgräs, en annan beträder en snöbetäckt åker med diagonala stråk i olika nyanser av vitt-grått-svart: den lilla människan i ett stort landskap.
Behöver jag säga att fotot är magnifikt. Inte förvånande är det signerat Ita Zbroniec-Zajt som skulpterade världen i Säsong, fast där som en målning i oljefärg, i mättat lerbrunt, bladgrönt och himmelsblått. Här är med penseln snarare rengjord som i en akvarell. I Värn må färgerna vara bortsköljda men likafullt mättade. Lägg därtill tablåestetiken, men inte som hos Roy Anderssons ’komplexa bild’ med fast kamera, snarare allt som oftast en långsam, mycket långsam inåkning från helbild mot något – ja, mot något men oklart vad. Vi kommer närmare, men sällan nära.
Samtidigt finns där i det mörka en stillsam humor och känsla för ironi. Som när Karl tjatar sig till någons uttjänta bildäck som han sedan skär i bitar och eldar upp till en kletig massa som bolmar svärta ur hans skorsten. Akta dig det är giftigt, varnar gubbarna på verkstan. Du blir levande begravd under betongen. Ja, Karl är nästan på väg att såga ned ett gammalt vackert träd. Just så: i själva det blinda värnandet finns risken att vapnen vänds mot en själv. Det känns märkvärdigt välbekant. Point taken.
Så krigshotet finns där – jovisst. En oviss väntan – jovisst. Samtidigt finns i filmen och i Karls strävsamhet en paradoxal tillförsikt: inte rädsla utan en glädje i själva görandet. Där finns till och med något lutherskt, en stillsam glädje i att få arbeta i sitt anletes svett och att få tacka gud för att tas i anspråk. Det lutherska kommer till bokstavligt uttryck i en sekvens där församlingen, omgiven av kyrkans medeltida muralmålningar där djävulen leder människorna fram mot helvesgapet, ändå – och ännu – tillitsfullt sjunger just detta: ”För jordisk plikt jag tackar dig gud”, alltmedan kameran via en långsam inåkning hittar Karl i bänkraderna, som entusiastiskt tar i för kung och fosterland.
Med sin film har John Skoog retrospektivt, om inte kastat en slägga, ändå hamrat ett hål in i förflutenhetens pansar och hittat en förbindelselänk in i nuet. Med Leonard Cohens odödliga ord, there’s a crack in everything that’s how the light gets in.
Essän publicerades ursprungligen i FLM NR. 74, mars 2026
