”Jag trodde att produktionen var det viktigaste inom film. I dag är det distributionen.” När Jean-Luc Godard intervjuades av den indiska filmkritikern C. S. Venkiteswaran talade han om hur distribution tjänar publiken. På sedvanligt gåtfullt vis förklarade han att det fungerade så även på Jesus tid. Visst, Kristus producerade bröd, men han ”distribuerade” det också. Kan det ligga något i hans resonemang? I diskussionen om den svenska biokrisen talar man om publiksiffrorna, om biograferna och om svensk films kvalitet. Mindre om de som i praktiken ser till att filmerna faktiskt kan ses. Hur ser distributörens roll ut i en pågående biokris? Och hur går det egentligen till när en film köps för att kunna gå upp på de svenska biograferna?
En som kanske vet är Jakob Abrahamsson, vd för Nonstop Entertainment. På Nonstop började han som anställd år 2000, 2008 blev han vd och i dag driver han även biograf Capitol vid Sankt Eriksplan i Stockholm och produktionsbolaget Mylla Films. Vi träffas kort efter att han kommit hem från Sundance Film Festival i Utah. Om det är någon schablonbild jag har av distributörer, så är det just att de åker runt på filmfestivaler och köper filmrättigheter.
”Det handlar om att säkerställa att en film får uppmärksamhet och spridning. I detta ingår att identifiera filmer som man tror har potential på en lokal marknad, som Norden i vårt fall. Sedan har de olika distributionsbolagen olika smak, palett och profil”, säger Abrahamsson.
Likt Triart, Njutafilms och Edge Entertainment är Nonstop ett independentbolag, till skillnad från exempelvis SF, Nordisk Film och andra bolag som ägs av mediekoncerner och satsar på kommersiellt gångbara storfilmer, föredragsvis på multiplexbiografer. Nonstops prägel är annorlunda, förklarar Abrahamsson när vi träffas över en lunch på en vietnamesisk restaurang i Stockholm. ”Vi på Nonstop kan vara rätt ivriga; vi ger ut allt från Terrifier 3 via The substance till Peter Hujar’s day och en massa klassiker. Vår linje är att det här är filmer som gör något avtryck i oss. Större bolag som Nordisk Film eller Scanbox arbetar mer stringent. De skulle inte röra Peter Hujar’s day eftersom de, precis som vi, inser att den kommer att sälja max 1000 biljetter.”
Om det är en fantastisk film som man kan få till rätt pris, så är mödan värd alltså. Det är en lyx som större bolag inte alltid kan tillåta sig. ”Vårt uppdrag är då att få kalkylen över alla visningsfönster och hela Norden att gå ihop, men de stora titlarna ger förstås stadga till hela verksamheten”, fortsätter han.
Det första steget är att köpa in filmen. Det sker gärna på festivaler via budgivning. Distributören ser filmen, eller läser manuset, varpå filmens säljagenter kommer med ett utropspris för Norden. Regeln är att bjuda under det. Budgivningen sker oftast i det fördolda, utan insyn i vad konkurrenterna erbjuder. Om filmen inte får några bud alls, eller om säljagenterna inte accepterar det föreslagna priset, får filmen ingen distribution på den aktuella marknaden. Ett exempel är Jonathan Glazers film Under the skin, som i Sverige blev en direkt-till-dvd-release. Då hade Nonstop länge försökt köpa biorättigheterna. Abrahamsson berättar att priset var hundra tusen dollar men att de bjöd en bra bit under det. De som sålde filmen tyckte inte att det var värt det för genom att inte sälja filmen kunde filmen också behålla sitt fulla värde. På så sätt slapp bolaget ta förlusten från en dålig försäjning.
Vad som innefattar priset är nästan alltid ett förskott på kommande royalites. Det inkluderar royaltyprocent för olika visningstjänster: för bio, streaming, tv-försäljning, dvd/bluray. I priset ingår även hur länge bolaget får distribuera filmen. Normalt sett äger ett distributionsbolag en filmlicens i 12-15 år, för klassiker gäller en något kortare tid. ”Det är ett sätt att försäkra sig om att du får en succé, att man kan sälja den till SVT några gånger, och att man har en katalog som ligger och tickar på SF Anytime eller Apple TV. Det är inte jättemånga transaktioner på en enskild film, men jag tror att vi har 1400 aktiva titlar. Den katalogen genererar lite pengar varje månad”, förklarar Abrahamsson.
När en films licenstid går ut kan avtalet förlängas eller släppas, varpå filmen kan köpas upp av andra bolag. Jakob Abrahamsson pratar flera gånger om att se till att filmer har ett ”liv”. Det ligger i distributionsbolagens intresse att en film som de har rättigheterna till faktiskt ses. Att ge liv åt filmer kan ske på olika sätt, inte minst genom marknadsföring och reklam. Skiljelinjen mellan distribution och PR är hårfin, och om en ny Doktor Glas-filmatisering mot förmodan blir en succé, kan rättighetsinnehavarna till de två tidigare filmatiseringarna ta chansen att sprida Rune Carlstens och Mai Zetterlings versioner lite extra.
Redan 1961 skrev Bengt Forslund i filmtidskriften Chaplin om smala filmer som inte lyckats få svensk distribution. Den senaste i raden var Jerzy Kawalerowicz Nunnan och djävulen, som bara några få festivalbesökare hade sett. Forslund efterlyste en Svenska Filmdistributörers Samimport, ”en sammanslutning som delade på kostnaderna för inköp av film, vars publiktycke man inte vågar spå något om”. Det här var två år innan Svenska Filminstitutet bildades och sedermera införde stöd för olika distributionsformer.
Nästan alla svenska distributionsbolag söker stöd från Filminstitutet. Enheten för distribution och visning beviljar stöd till biografer, distributörer, festivaler och andra organisationer i visningsbranschen. De ger pengar till cirka 50-75 svenska långfilmer om året. När Nonstop fick beviljat en miljon i lansering för dokumentären Filmen om Siw, spenderade de pengarna på att bland annat köra den 88-åriga artisten Siw Malmkvist runt om i Sverige. Men Filminstitutet har också ett stöd för så kallad komplementsfilm för biograf, vilket innebär att distributörer kan söka stöd för utländska filmer.
Enhetschefen för avdelningen på Filminstitutet heter Helena Simonsson och jag ringde upp henne för att höra mer om vad som krävs för att få stöd beviljade. ”Det är filmer som inte alla kan stå på kommersiella ben, men som har en kvalitet och en genrebredd som vi stöder på svenska biografer. Det är framför allt film som inte är engelskspråkig. Det handlar om film som kompletterar det anglosaxiska utbudet som ju ändå dominerar både biograferna och streamingtjänsterna.” Numera finns det två distributionsstöd av internationell film. Det ena är att vissa distributörer kan söka stöd för en repertoar på mellan tre till tio filmer. ”Då ska det vara en distributör som har jobbat med det under en längre tid och är trovärdiga. Då tittar vi mycket på kvalitet, men också mångfald, ursprungsland, genre och språk,” förklarar Simonsson.
Det andra stödet gäller för enskilda filmer, men i regel är kriterierna detsamma: Är det någonting som kompletterar utbudet för den så kallade ”stora publiken”? (Hur den gruppen bör definieras är ett kapitel för sig …). Man premierar även andra visningsfönster än bio. I lanseringsstöden ingår också att titta på distributörernas plan för vidare spridning. I det perspektivet blir det, enligt Simonsson, viktigt att filmerna finns tillgängliga över tid på olika VOD-tjänster eftersom biograffönstret i regel är ganska kort. “Då är det bra att man vet att distributörerna håller i rättigheterna. Mycket finns ju kvar på TVOD under lång tid.”
TVOD står för Transactional Video On Demand, det vill säga tjänster där filmer distribueras på engångsbasis till skillnad från så kallade SVOD-tjänster som man prenumererar på, av typen Netflix. För både Filminstitutet och distributörerna finns viljan att filmer ska finnas tillgängliga, men då distributörer inte får tag i de stora bolagens filmer kan det skapa kryphål. Här tycks det finnas en spricka mellan studios och de populära streamingtjänsterna. Många såväl kända som okända titlar går inte att hitta på Netflix, HBO, Viaplay eller Disney Plus.
Jakob Abrahamsson tycker att det har utvecklats till det sämre. ”Nu skulle jag säga att det är svårare att få tag på nischad film jämfört med hur det var när dvd:n peakade. Då var det lättare att beställa något. Utbudet i Sverige var större också.” Helt plötsligt var det lättare att massproducera filmer i fysiskt format. Även om vhs:er fanns länge och var stort, så fanns det en tröghet i att kopiera upp dem. ”Dvd gick att göra snabbare. Det var då studiorna och en del independentbolag började ösa ur sig en del äldre titlar. Sedan skulle jag säga att det har gått bakåt. Jag har en tolvårig dotter som är filmintresserad och jag ville visa henne John Carpenters The thing. Vi har ovanligt många streamingtjänster: Netflix, HBO, Apple, Sky Showtime, SVT Play, Draken, Splatter och Criterion Channel. Den fanns inte på någon av dem. Så obskyr är ju inte den filmen! Den fanns bara på TVOD”, säger Abrahamsson.
Det är inte undra på att förkärleken till fysisk media tycks ha fått högre status i cineastkretsar. Abrahamsson kan sakna tempot hos den gamla tidens hyrbutiker. ”Där fungerade oftast så att butiken köpte exet på vhs för kanske några hundra spänn. Sedan fick de hyra ut det som mycket som de ville. Då levde den filmen tills exemplaret var trasigt, vilket gjorde att till exempel videobutiken Casablanca som låg här nere runt hörnet, och som vårdade sina vhs:er, hade 30 år gamla band. Så funkar det inte digitalt. Där kan filmägaren dra tillbaka sina filmer när de känner för det. Vilket de gör ibland. ”
Att ägarna drar tillbaka filmerna kan bero på olika saker. Många vill rotera sina tillgängliga titlar, andra är helt enkelt mindre intresserade av sina bibliotek, vilket i sin tur leder till att det legala juridiska biblioteket av tillgängliga klassiker är begränsat. Det dröjde exempelvis många år innan SF Studios kröp till korset och valde att ge ut pilsnerfilmer, hembiträdesboxar och annat ur sin katalog, då först i samarbete med Studio S Entertainment.
Den digitala utvecklingen har ökat möjligheten för att visa klassiker även på stor duk. Att distribuera en Hitchcock eller Bergman på DCP är betydligt billigare än att ta fram kopior på 35 mm. I dag behöver man inte längre plocka fram ett negativ ur ett arkiv. Tidigare hade Nonstop 10–15 klassiker i sin katalog, nu omfattar den 150–200 titlar. Det bidrar till att nischade Stockholmsbiografer som Bio Capitol, Fågel Blå och Bio Rio i allt högre grad satsar på eventvisningar eller visar en film vid endast ett tillfälle, en så kallad ”one night only”.
Genomsnittssvensken går på bio en gång om året. Det skiljer sig avsevärt från Norge och Danmark, som också är duktigare när det kommer till att se inhemsk film. Vi har de ekonomiska skälen; vi spenderar mindre pengar per capita på filmproduktion än våra grannländer. Sedan har vi förtroendetappet från såväl publik som filmbransch; Sverige spottar ur sig filmer, men ingenting tycks längre locka den miljonpublik som En man som heter Ove en gång gjorde. Enligt Jakob Abrahamsson finns det en orsak till: de internationella uppköpen av biografkedjan SF Bio (numera Filmstaden AB). ”När SF och Bonniers sålde SF Bio år 2017, först till riskkapitalister som sedan sålde till andra riskkapitalister som i sin tur sålde det till Odeon, så gick Filmstaden fortfarande rätt bra. De tjänade 150 miljoner om året. Men när man blev del av en global kedja så användes mycket av pengarna till att renovera Odeons slitna brittiska biografer. Sedan kom pandemin. Det gjorde att renoveringar och nybyggnationer i Sverige hamnade på efterkälken. För om det inte är en Oppenheimer eller en Barbie känner folk inte att det är värt att gå på bio. Den där magin infinner sig inte, det har blivit mer som att gå på ICA.”
Men är inte haken snarare att det är för dyrt att gå på bio? Vem pallrar sig till en biograf när en biljett kostar 200 spänn för en film man lika gärna kan se hemma en månad senare? Bio Capitol, som Abrahamsson driver, har Sveriges dyraste biobiljetter. Han anser inte att problemet ligger i att biljetterna är för dyra, utan att kostnaden mot det uppskattade värdet inte matchar. Nu ligger Capitol i Vasastan, Stockholms dyraste bostadsområde, där just en sådan indiebiograf har oddsen att överleva. Men även Mall of Scandinavia i Solna, med sin IMAX-salong med 421 platser, går relativt bra trots biljetter för 250 kronor styck. Abrahamsson menar i stället att biobiljetterna skulle kunna kosta lika mycket som de gör, oavsett kedja, så länge biobesökaren känner att de får den magi och den upplevelse som de förväntar sig. Enligt honom ligger den stora utmaningen i en förortsmultiplex eller en mellanstadsmultiplex som inte har renoverats på 15-20 år.
Samtidigt har flera indiebiografer sålt fler biljetter än vad de gjorde innan pandemin. Det låter som att det är lugna puckar för de mindre aktörerna, men riktigt så enkelt är det inte. Totalt finns 32 Filmstaden-biografer med 229 salonger. Tillsammans med Svenska Bio (som Filmstaden äger 50 procent av) står de för 80 procent av biljettintäkterna i Sverige. Multiplexbiograferna är fortfarande den stora infrastrukturen, och ett orosmoln på himlen är den fortsatta konsolideringen mellan de stora bolagen. När nyheten om att Warner skulle köpas upp av Netflix kom i december, var det många som skruvade på sig. ”Oavsett vad de säger nu om att de ska hålla biografdistributionen igång, så kommer det att produceras färre storfilmer. Det är hotfullt för biografinfrastrukturens överlevnad,” menar Abrahamsson.
Man kan sia om huruvida standarden på biograferna eller kvaliteten på filmutbudet är det som ligger bakom de sjunkande biosiffrorna, men det är uppenbart att något hände under pandemin. Film som konstform gick från att vara offentlig till att bli alltmer individualiserad och domesticerad. Filmfestivaler arrangerades online, vi såg alltfler filmer hemma utan skrupler. Dessutom fick filmproduktioner läggas ner. Sätten att visa film blev därför viktigare än filmerna i sig, distributionen viktigare än produktionen för att låna Godards ord igen. För streamingtjänsterna uppstod ett gyllene tillfälle att mangla ut så mycket innehåll som möjligt till hemmasittarna.
Därför är det intressant att många nya producenter också är registrerade som distributörer. Till och med Jakob Abrahamsson kan i dag kalla sig producent på Mylla Films. I dag finns det också fler distributionsbolag i Sverige än vad det gjorde för 30 år sedan. ”När Nonstop grundades 1998 fanns i princip Folkets bio, gamla Triangelfilm, SF, Nordisk film, Sandrews och så alla studiobolag. Nu finns det ett helt gäng, utöver de stora bolagen som finns kvar”, säger Jakob.
Helena Simonsson ser på ansökningarna till Filminstitutet att distributionsbolagen är i rörelse. ”Det har dykt upp ett par distributionsbolag, samtidigt som andra riskerar att försvinna. Sedan är det en del produktionsbolag som har egen distribution och försöker sig på det. Men det finns och har aldrig funnits en uppsjö av distributörer i Sverige.” När produktionen pressas och biografer kämpar är det inbjudande att se distributionen som det som håller filmens ekosystem samman. Frågan är inte bara vilka filmer som görs, utan vilka som får dem att ”leva”. Mitt i allt får man inte glömma att det som egentligen tjänar publiken är de faktiska filmerna. Här spelar produktionskvaliteten fortsatt en viktig roll. Godard avslutade sin Jesus-analogi med: ”Att distribuera bröd är bra, men att producera bröd är bättre.” Måhända är den framlidne schweiziske regissören fortfarande en termometer i samtidens ändalykt.
Reportaget publicerades ursprungligen i FLM NR. 74, mars 2026
