”Wait, you changed your name to McLovin? What kind of a stupid name is that, Fogell? Are you trying to be an Irish R&B-singer?”
Det räcker med att skriva McLovin för att omedelbart förflyttas till det universum som utgör Supersugen (Superbad, 2007): en trio nördar längst ner i skolans näringskedja och deras oändliga trånande efter tjejer. I vad som idag inte kan kallas för något annat än en kultklassad komedi följer vi de två vännerna Evan (Michael Cera) och Seth (Jonah Hill) som har varit oskiljaktiga sedan barnsben och utvecklat något som närmast liknar en ömsesidig medberoenderelation. Men när det sista året av high school går mot sitt slut händer det otänkbara. Evan har kommit in på Dartmouth, liksom deras ännu nördigare vän Fogell (Christopher Mintz-Plasse). Seth har däremot inte kommit in, och även om både han och Evan förnekar att detta skulle vara ett problem så hopar sig mörka moln på himlen.
Som tur är dyker en distraktion upp i form av att skolans hetaste tjej Jules (Emma Stone) ska ha fest och hon har bett Seth att fixa spriten. Men eftersom han är minderårig måste han förlita sig på det falska ID-kortet som Fogell skaffat fram med det tagna namnet McLovin. Saker och ting blir minst sagt komplicerade när spriten väl ska införskaffas och innan gänget vet ordet av är två poliser inblandade. Det hela resulterar i att Seth och Evan blir ovänner medan Fogell lever rövare med snutarna och alla befinner sig betydligt längre bort från Jules fest än vad som var tänkt. Det är exakt så dumt som det låter och det är extremt underhållande.
Filmen kan skrivas in i traditionen av amerikanska sitcoms, där komiska situationer uppstår i vardagliga miljöer uppskruvade till max. “Varje generation får sin egen tonårskomedi. För 2000-talet är den filmen Supersugen”, löd motiveringen när den kvalade in på The New York Time:s läsares lista över 2000-talets 100 bästa filmer. För idén och manuset till filmen står duon Seth Rogen och Evan Goldberg. Arton år efter dess premiär är det förmodligen en av de filmer jag sett flest gånger. Jag och mina gymnasievänner var som besatta. Vi spelade dagligen upp olika scener för varandra och citerade replikerna för alla som ville lyssna. Men när jag skulle se om filmen inför det här numret kunde jag knappt titta utan att min woke-omstöpta hjärna försökte räkna ut hur problematisk humorn är. Det osar nämligen något lätt sexistiskt om Supersugen. Seth är helt uppslukad av att rita manliga könsorgan och av att ”erövra” tjejer för att bli av med oskulden. Det skämtas glatt om Evans mammas bröst, och gud förbjude att någon skulle vara bög. Kanske har Goldberg och Rogen lyckats skriva fram den ultimata killfiktionen, men det förblir ett mysterium varför de sexiga och coola tonårstjejerna skulle vara intresserade av de nördiga Seth och Evan.
Hur är det möjligt att en pubertal och smått sexistisk tonårskomedi med halvvuxna män som leker high school-studenter blivit en modern kultklassiker? Efter att ha dividerat med mig själv ett tag blir det kortslutning och hjärndimman börjar att skingras. Än sen om hela poängen med filmen är att några töntiga killar mot alla odds får ligga? Det finns liksom ingen djupare sanning att banka in. Ingen sensmoral.
Supersugen är inte den första, och absolut inte den sista filmen som skildrar vägen till vuxenlivet men den placerar sig elegant mellan olika genrer – den känns mer strukturellt genomtänkt än de flesta av sina fåniga sexkomedi-kamrater, roligare än sina romantiska komediföregångare (nästan varje scen innehåller repliker värda att citera, som dessutom levereras i toppklass av numera etablerade komediskådespelare som Jonah Hill, Michael Cera, Seth Rogen, Bill Hader och Emma Stone), och mindre nedlåtande än andra kommersiella försök att paketera det som råkar vara “inne” för stunden. Humor må vara en färskvara, men det som blir kvar av den här berättelsen speglar väl det tonårshelvete man själv släpades genom. Med sina referenser, rappa dialoger och råa humor lyckas Supersugen både fånga sin tids anda och samtidigt kännas relevant långt bortom den. Stunderna av villkorslös vänskap och glädje inger mig även en öm känsla av nostalgi inför tonårens bravader.
Idag kan vi även se tillbaka på filmen som en historisk artefakt, som det sista skriket innan allt färre renodlade komedier nådde biograferna. Under 2000-2010-talet dominerade producenten Judd Apatow biograferna med filmer som The 40-year-old virgin, Step brothers, Bridesmaids och just Supersugen, där sexuellt explicita skämt blev en gemensam nämnare. Det var han och regissören Greg Mottola som till sist plockade upp manuset som Goldberg och Rogen hade börjat skriva redan som 13-åringar. De hade träffats året innan, på första dagen under en bar mitzvah-klass. I en intervju berättar en äldre Seth Rogen hur de brukade sitta i hans farföräldrars Volvo, röka gräs och skriva på manuset, som är löst baserat på deras egna erfarenheter av high school.
Scenen där Evan blir instängd i ett rum med äldre killar som börjar dra kokain bygger på en händelse som Seth Rogen själv upplevde. Det finns en verklig förlaga till den kväll som Evan beskriver som lyckad för sitt kärleksobjekt Becca: öldrickandet i källaren, den ”sofistikerade” festen med vuxna, besöket på strippklubben och till och med spyan på t-shirten. Även den legendariska scenen där Seth får mensblod på byxorna efter att ha dansat med fel killes flickvän är hämtad ur verkligheten. ”Det går inte att hitta på något sånt, det måste hända på riktigt”, skrattar Rogen med sitt djupa, bröliga skratt i en inspelad intervju med herrtidningen GQ.
Under åtta år försökte Goldberg och Rogen sälja manuset. Under tiden hann Rogen spela i bland annat Donnie Darko (2001) och Anchorman (2004), samt medproducera Judd Apatows På smällen (2007) och 40-year-old virgin (2005). För att skapa ett realistiskt porträtt av sin skoltid skulle Rogen spela Seth, medan en annan skådespelare skulle spela Evan, eftersom Goldberg aldrig varit intresserad av att stå framför kameran. Men det tog så lång tid innan filmen plockades upp av ett produktionsbolag att Rogen hann bli för gammal för att spela ett high school-kid. När filmen väl blev av spelade han Officer Michaels, vilket tursamt nog var en roll som hela tiden fanns med i manuset.
Istället rollsattes Jonah Hill som Seth och Michael Cera som Evan, vilket i efterhand måste betraktas som en av filmens största framgångar. Cera har få likheter med verklighetens Evan Goldberg. I det ursprungliga manuset var karaktären Evan skriven som en ”vanlig straight man”, en kontrast till Seths mer högljudda och komiska personlighet. I en intervju bedyrar Rogen Ceras geni i hur han lyckades framkalla humor ur en roll som var skriven som rätt torr. Ceras subtila mimik, komiska timing och androgyna framtoning är en homerun för rollen som Evan. Det går knappast att föreställa sig någon annans mjäkiga falsett sjunga The Guess Whos These eyes. Låten har blivit synonymt med Supersugen i stil med vad Stuck in the middle with you blev för Reservoir dogs.
Att Jonah Hill till slut fick rollen som Seth var inte självklart. Under en visning av The life aquatic kände Seth Rogen plötsligt en hand på sin axel. När han vände sig om satt Hill där och sa ”Du känner inte mig, men jag ska på audition för en film du producerar.”
Filmen i fråga var The 40-year-old virgin, och i scenen försöker Hills karaktär köpa ett par glittrande högklackade boots i en ebay-butik som försäljaren vägrar sälja eftersom affären måste ske online. Hill imponerade direkt och försökte senare övertyga Rogen om att få spela Seth i Supersugen. Duon tyckte till en början att den då 25-åriga Jonah Hill var för gammal för att spela Seth, men efter en provfilmning ändrade de sig. Han var helt enkelt för rolig för att säga nej till.
Att se tillbaka på skapelsemyten bakom Supersugen är med andra ord att betrakta en rad sinkaduser: Seth Rogen var full när han kom på filmens titel; det är Rogens egen pappa som spelar mannen som kastar basebollträet på Jonah Hill efter att han fällt ett tält fullt av sovande barn; Fogell var Christopher Mintz-Plasses första roll någonsin. I en intervju berättar Rogen att de var nära att stryka karaktären, eftersom de inte kunde föreställa sig någon som kunde gestalta verklighetens förlaga till McLovin – till dess att Mintz-Plasses dök upp. Supersugen var också Emma Stones långfilmsdebut, vilket ledde till hennes genombrott i Hollywood. Även Dave Franco debuterade i filmen.
Kanske ligger storheten i Supersugen i denna kedja av slumpmässiga händelser. Kanske handlar det om hur rotad humorn är i verkligheten och hur väl den lyckas gestalta hur det känns att växa upp, oavsett om det sker på ett amerikanskt high school eller ett svenskt gymnasium. För arton år senare fångar Superbad fortfarande den där svårbeskrivna men nästan universella känslan av tonåren där allt känns så enormt viktigt tills man tar ett steg tillbaka och inser hur jäkla löjligt det egentligen var.
Vilken dum, fantastisk cineastisk gåva Supersugen är ändå.
Texten publicerades ursprungligen i FLM NR.72-73, december 2025.
