Att filmfestivaler delvis kan göras tillgängliga via nätet är förstås suveränt. Även personer som har svårt att resa, eller kanske inte har råd med både hotell och filmbiljetter, kan därmed få tillgång till en del av utbudet. Men, att filmerna avlöser varandra och bara ligger ute ett dygn gör att många inte hinner med, det blir bara några få filmer som faktiskt ses, och då är festivalpasset på Göteborgs filmfestivals onlinetjänst Draken film inte lika prisvärt längre. Kanske har det med visningsrättigheter att göra eller nåt, men går det att förändra borde festivalen verkligen göra det.
Nå, jag vill i alla fall lyfta fram de filmer jag fick störst utbyte av under min personliga soffestival. Först och främst är jag väldigt glad att Viktor Johansson vann kortfilmstävlingen Startsladden med fina True artist, ett litet drama om en far och son som har ett gemensamt språk för allt utom sorgen över att de kommer vara åtskilda i två år. Johansson är verkligen förtjänt av ekonomiskt stöd och kommer säkert förvalta prissumman väl.
Den spelfilm jag hade mest utbyte av i sortimentet på Draken film var rumänska The new year that never came (bilden), regisserad och skriven av Bogdan Mureşanu. Den skildrar det sista dygnet för makarna Ceauşescus skräckregim och den sista dagen på året 1988. I tevestudion är medarbetarna förtvivlade för att sångerskan i ett viktigt inslag som ska sändas på nyårsaftonskvällen har lämnat landet, och alltså inte längre är lämplig att visas i samband med hyllningar av regimen. En mindre entusiastisk skådespelerska anlitas för att klippas in i bild i stället. På en annan plats i staden vill en äldre kvinna som en gång av idealistiska skäl varit aktiv i partiet inte lämna sin utdömda bostad. I en tredje handlingstråd är en man förtvivlad över att hans son avslöjat vad familjen verkligen känner för tyranniet i sitt brev till tomten. Trots att det viskas om revolten i Timişoara och de många som offrat sina liv under demonstrationer så verkar ingen av dessa eller de andra människorna som skildras egentligen vara inställda på förändring. När ställningstagandet väl kommer i utbuandet av härskarparet vid deras nyårsframträdande sker detta plötsligt, spontant; det hade lika gärna kunnat bli ett annat resultat. Men plötsligt, i ett historiskt ögonblick, blev dessa lite gråa och oglamourösa rumäner som rättat sig efter regimen hela livet istället de som åstadkomma en fundamental omkullkastning. Vi ser, och vi minns, hur det faktiskt var möjligt att förgöra tyrannen och hur historien under ett kort tag tycktes fullständigt öppen. Förändring var möjlig då och den är fortfarande möjlig, även om ögonblicket måste vara rätt och även om utfallet ofta är en besvikelse så finns människans vilja kvar under alla lager av anpassning. Vi måste komma ihåg detta i den tid som nu är.
Två andra filmer jag uppskattade i samlingen var irländska September says, skådespelerskan Ariane Labeds regidebut, och chilenska Maybe it’s true what they say about us av Sofia Paloma Gómez och Camilo Becerra. De är båda psykologiska dramer. I September says bestämmer mobbaren September över sin syster, mobboffret July. Hon måste göra vad September säger. July framstår som naiv och lättpåverkad, inte bara av sin syster utan även av pojkarna i skolan. September har inte respekt för någon, och gör July obekväm med sina ständigt nya idéer för att terrorisera omgivningen. Men July är helt beroende av sin syster. Eller är hon det? Filmen slutar med en dramatisk psykologisk twist, liknande en som vi redan såg för några år sedan i den fantastiska skräckfilmen Goodnight Mommy av det österrikiska regissörs paret Veronika Franz och Severin Fiala. Även om idén inte är ny och vi tyvärr befinner oss en bit bort från ”Greek weird wave” som regissören har rötter i är September says ett fängslande drama.
Det är även Maybe it’s true what they say about us där en förlupen dotter till en psykolog återvänder hem efter att ha vistats i en sekt. Vad var det som utspelade sig där? Både polisen och modern vill veta. Den person dottern kallar sin pojkvän var i själva verket sektledaren och han är nu försvunnen. Ett fruktansvärt brott uppdagas och konflikten mellan modern och dottern tilltar. Både i September says och Maybe it’s true… skickas problembarnet bort. Båda slutar i disharmoni. Maybe it’s true… undviker att visa vad som utspelat sig i sekten, i stället presenteras vi för rättssystemets försök att rekonstruera händelsen (som är en slags kulmen på den destruktiva ordning som rått inom gruppen). Vi vet inte heller vilken version av den tidigare relationen mellan mor och dotter som är sann, de presenterar fullständigt olika återgivningar av det förflutna. Modern försöker hjälpa sin dotter, men är hjälpen bättre än straffet? Båda dessa filmer presenterar pusselbitar vi får försöka lägga samman själva. De ger också bilder av underkastelse och revolt som går in i varandra och byter plats. I Maybe it’s true… finns hela tiden landets politiska historia i bakgrunden, och en verklig bakgrund i en existerande sekt. Båda filmerna är imponerande debutverk av två nya regissörer.
