I sommarens nummer av FLM skrev jag om Sam Wassons utmärkta biografi The Path to paradise: A Francis Ford Coppola story, i vilken författaren ingående skildrar den forna Nya Hollywood-gigantens livslånga dröm: produktionsbolaget American Zoetrope. Som jag skrev då kommer Coppolas dröm om en filmproduktionens utopi, självständig från Hollywood och dagens mediekonglomerat, kanske aldrig att uppfyllas. Däremot är den i allra högsta grad levande. Inte minst genom den självfinansierade filmen Megalopolis. Det i sig är lika vansinnigt som vackert, men tyvärr väldigt långt ifrån fulländad filmkonst.
Att Coppola stött och blött idén till Megalopolis nästan lika länge som han drömt om Zoetrope går inte att undgå när man beskådar den färdiga filmen. Över fyrtio års av-och-på-arbete tycks snarare ha resulterat i en tunn outline än ett manus. Filmens faktiska form tycks närmast ha upptäckts på klipprumsgolvet av de tre klipparna Cam Mclauchlin, Glen Scantlebury och Robert Schafer. Med hjälp av Osvaldo Golijovs tonsättning har de ändå hittat en rytm och ett tempo som får Megalopolis att svänga någorlunda, liksom tiden att gå, trots filmens överdådiga brister.
Med Cesar som surrogat tycks Coppola vilja föreslå en väg framåt genom vetenskap och arkitektur, men exakt hur verkar inte vara så noga. Inte heller Cesars förmåga att frysa tid och rum får någon vettig förklaring.
Liksom Zoetrope är Megalopolis en dröm, som i filmen innehas av den ärelystna arkitekten Cesar Catilina (Adam Driver). Som sådan är den lika grandios som många av de visioner Coppola haft för Zoetrope genom åren. En utopisk stad ska byggas, i det lika mystiska som kontroversiella materialet Megalon (för vars uppfinnande Cesar erhållit ett Nobelpris). Det ska bli en stad för all framtid. Men i Cesars väg står dels borgmästaren Cicero (Giancarlo Esposito), med båda fötterna cementerade i nuet, men också arkitektens odugliga kusin Clodio Pulcher (Shia LeBeouf). Saker blir inte mindre infekterade när Ciceros dotter Julia (Nathalie Emmanuel) faller för Cesar. Att förklara filmens handling närmare än så vore komplicerat. Inte så mycket på grund av någon inneboende komplexitet, utan på grund av dess totala avsaknad. I kulisserna rör sig även den makthungriga tv-kändisen Wow Platinum (Aubrey Plaza) som efter att ha nobbats av Cesar sätter tänderna i Clodios snorrika farfar Hamilton Crassus III (Jon Voight).
För den som noterat mängden romerska namn lär det knappast vara en överraskning var Coppola hämtat sin inspiration, och kanske inte heller att filmens premiss är att skildra USA som ett retrofuturistiskt Romarrike, komplett med backanaler, gladiatorspel och komplotter. Om någon fråga artikuleras är det väl huruvida det stora landet i väst, likt svunna imperium, nått vägs ände. Med Cesar som surrogat tycks Coppola vilja föreslå en väg framåt genom vetenskap och arkitektur, men exakt hur verkar inte vara så noga. Inte heller Cesars förmåga att frysa tid och rum får någon vettig förklaring.
Har man läst Wassons skildring av Coppolas uppväxt och tidiga konstnärliga ambitioner ligger det nära till hands att känna att den åttiofemårige regissören genomgått en både konstnärlig och intellektuell regression. Inte bara sedan 1970-talets storhetstid, utan även sedan den skuldsanering som följde under 80- och 1990-talen med filmer som Gudfadern III och Jack. Ändå har en lång radda tunga skådespelare flockats till projektet, och dessutom axlat sina roller med största allvar – både på gott och ont. LeBeouf är mestadels skrattretande som det svarta fåret Clodio, särskilt i kontrast till Driver som har den berömvärda förmågan att ta vilken roll som helst på allvar. Även Plaza verkar ha kul med sin roll och beväpnad med världens minsta pilbåge står Voight för filmens roligaste stund. Problemet är bara att det är svårt att avgöra till vilken grad den är medvetet rolig.
Scenografi och kostym påminner mest om amatörteater, CGI och visuella effekter är mestadels plastigt skrikiga (ibland rent kitschiga), dialogen är ofta ansträngd och flera scener är så taffligt koreograferade att det är svårt att begripa till vad Coppolas 120 miljoner dollar gått.
Tonalt är nämligen camp det snällaste man kan säga om Megalopolis. Scenografi och kostym påminner mest om amatörteater, CGI och visuella effekter är mestadels plastigt skrikiga (ibland rent kitschiga), dialogen är ofta ansträngd och flera scener är så taffligt koreograferade att det är svårt att begripa vad Coppolas 120 miljoner dollar har gått till. Ryktet om att regissören spenderat hela inspelningsdagar genom att röka braj i sin trailer känns knappast långsökt.
Att Coppolas inspelningar historiskt sett varit kaotiska till naturen är väl dokumenterat. Det är därför inte särskilt förvånande att medierapporter velat passa in Megalopolis i samma mall. Men det är också som kaotiskt misslyckande Megalopolis underhåller mest, att få bevittna resultatet det spekulerats så mycket kring. Att ryktena inte stannat vid jazztobak, utan även inkluderar anklagelser om sexuella övertramp från regissörens sida svärtar förstås det magra underhållningsvärdet. Det slätas knappast över av att Megalopolis är dedikerad till Coppolas hustru Eleanor, som gick bort strax innan filmens premiär i Cannes.
Men har man förmågan att för en stund separera produktion och färdigt verk går det inte annat än att konstatera att Megalopolis även som misslyckad och ofta oartikulerad filmkonst i alla fall är ett stycke originell konst. Ett misslyckande att välkomna och förundras över i en tid då det känns otänkbart att någon annan i Hollywood än Coppola själv skulle plocka upp notan för en liknande film.
Megalopolis har svensk biopremiär den 27 september 2024.
