Titel: Late night with the Devil

Regi: Cameron Cairnes, Colin Cairnes

Läng: 1 h 33 min

Land: USA

Bio: 14 juni

 

Inget lämnas åt fantasin. Under de första fem minuterna klargörs premissen för found footage-mockumentär-skräckisen Late night with the devil. En berättarröst – som låter som en amerikansk version av Mikael Roupé – kommenterar arkivbilder vilka vittnar om det turbulenta 70-talet i USA. Inflation, satanic panic, Nixon, bomber och granater. Eldflammor tonas ut och en tv-studio uppenbarar sig framför våra ögon. Året är 1971, meddelar berättarrösten, och genom en skjutdörr valsar Jack Delroy (David Dastmalchian) ut för att ta emot publikens applåder under premiären av hans late night show Night owls. Fragment av showens höjdpunkter sveper förbi samtidigt som berättarrösten förtäljer om Jacks framgångar. 

Den nu trivsamma stämningen är dock kortvarig. Färg blir till svartvitt, en kuslig synt härjar i bakgrunden och berättarrösten avslöjar Jacks kopplingar till the grove: en blinkning till det mytomspunna verkliga bohemian club, där världens rikaste och mäktigaste män samlas varje år för ett, om vi ska tro sägnerna, ockult sommarläger. Vi kan anta att Jack försökt bli tjenis med djävulen med förhoppningen att bli erkänd som historiens bäste late night show-programledare. Tyvärr är djävulen svårflörtad. Inte nog med att Jacks sockersöta fru och musa Madeleine dör i lungcancer, trots att hon inte röker (!), Night Owls tittarsiffror förblir dessutom allt för klena för att tävla mot giganten Johnny Carson. Jack är desperat. Något drastiskt måste ske, och detta något visar sig vara en halloweenspecial. 

Efter en inledande metabeskrivning utspelar sig resten av filmen under halloweenspecialen från 1977; som länge varit försvunnen bland arkiven och som, enligt berättarrösten, chockade en hel nation. 

Det är inte första gången de australiska bröderna Cameron och Colin Cairnes arbetar tillsammans. År 2012 debuterade de med den blodiga lågbudgetskräckfilmen 100 bloody acres som möttes med hejarop. Fyra år senare kom Scare campaign, som tyvärr fick ett svalt mottagande. Lyckligtvis hoppade regissörerna upp i sadeln igen och tur var väl det för annars hade vi gått miste om en av 2024 års bästa skräckfilmer. 

Det är imponerande hur väl Cairnes-bröderna lyckas fånga late night show-andan. I princip allt finns med: den inledande monologen, som alltid håller på lite för länge, med halv-vitsiga inslag från värden; gäster som intervjuas; ett husband, som alltid är redo att fylla på med en ‘ba-dum-tss’ efter ett skämt; och slutligen publiken, som sitter uppradade likt en amfiteater och energiskt applåderar och skrattar åt allt. Men något saknas. Var är den massiva träkatedern bakom vilken värden brukar sitta? Jag kan inte låta bli att undra om avsaknaden av träkatedern är boven i dramat för de låga tittarsiffrorna? När Jay Leno försökte leka folklig och sitta i en fåtölj likt sina gäster gick tittarsiffrorna ned, i alla fall om vi ska tro en 14 år gammal artikel från Slate Magazine. För egen del hade jag hellre blivit saboterad av djävulen än av en möbel. 

Vidare imponeras jag av David Dastmalchians mästerliga insats som Jack Delroy. Skådespelaren har tidigare spelat mindre roller i storslagna produktioner såsom The dark knight, Dune och Oppenheimer och lämnar, trots den korta skärmtiden, alltid ett starkt avtryck. Ändå har Dastmalchian blivit that guy, skådisen alla känner igen men ingen vet namnet på. Med andra ord gjuten för rollen en aspirerande late night show-värd som aldrig riktigt når hela vägen genom tv-rutan och in i publikens hjärtan. 

Men in i mitt hjärta når han. Jag blir nästan lite fnittrig när de bruna hundvalpsögon möter kamerans lins och det pärlvita leendet annonserar halloweenspecialens gästensamble: oraklet Christou, den avdankade magikern och skeptikern Carmichael Haig, parapsykologiska författaren June och hennes studieobjekt – en besatt tonåring vid namn Lilly. 

Livesändningen övergår till behind the scenes, som är filmade i svartvitt, och det är i dessa sekvenser filmens svagheter gömmer sig. Den tänkta found footage-estetiken blir lidande av det stiliserade kameraarbetet och klippningen. 

Efter reklampausen börjar filmens crescendo sakta stiga i intensitet och utsagan om att sändningen chockade en hel nation, besannas. Jag vill inte avslöja för mycket, men orden “the power of christ compels you” yttras. Det borde ge er en fingervisning. 

Cairnes-bröderna stärker tesen att en syskonduo är ett vinnande koncept bakom kameran; så till den grad att jag istället för att njuta av försommarsolen sett om filmen en fjärde gång. Skärmen badar i 70-talspastischer – bootcut-jeans, polisonger, velour, mjuka former i jordnära färger – och kontrasterna det skapar i relation till det groteska och ockulta är kittlande. Jag får helt enkelt konstatera att christ did not compel me, jag är besatt av Late night with the devil. 

 

Texten publicerades ursprungligen i FLM Nr. 67 Sommar.