Hög nivå men alltför säkra kort? FLM:s Stina Andersson har sett de åtta kortfilmerna i tävlingskategorin Startsladden och lämnar med hög puls och låten Hotel California på hjärnan.
Sedan 2004 har Göteborg filmfestival delat ut Sveriges främsta kortfilmspris, Startsladden. I år tävlade åtta bidrag som nyttjar kortfilmsformatet på olika säregna vis. Genomgripande är det svårt att peka ut en förenande ton eller tematik som återkommer i filmerna. De hämtar näring i högaktuella frågor och tidigare verk. Somliga låter berättelsen stå i centrum, medan andra lägger tyngd på det visuella språket.
Med sin examensfilm That’s amore och Startsladden-bidraget Vrå, gör Balder Ljunggren entré på filmfestivalen med fingertoppskänsla. Med en visuell berg-och-dalbana som får det att susa i kroppen särskiljer sig Vrå från de åtta bidragen. I en anda av C. S. Lewis Narnia skildras hur ett barn spårlöst försvinner i en garderob under kurragömma. Ensam kvar står hennes kompis, och föräldrar som försöker hitta mening i en oförklarlig situation. Ljunggrens visuella språk blir filmens brännpunkt. Med bristande kamerakunskap kan jag inte annat än beskriva det som en roterande gopro med fisheye-lins. På ytan är det ingen fröjd för ögat, men det bjuder in till en annan värld. Under en sekvens förvränger kameraarbetet all rumslig uppfattning vilket osökt leder tankarna till ett kalejdoskop. Vrå skapar en ny värld som lämnar mig vimmelkantig på bästa sätt.
Ögruppen Svalbard kan upplevas som en mytomspunnen plats där naturen utsätter den mänskliga hjärnan för hypnos. Olga Krüssenberg berättar i sin introduktion till Isblink att hon under sina vistelser på Svalbard fått insomnia till följd av mörkrets bortrövande av tidsuppfattning. I Isblink undkommer vi insomnia, men drabbas istället av de klimatförändringar som radikalt påverkar Svalbard och dess invånare. Ljudbilden vittnar om förändringarna. Det känns som att Svalbard knakar och spricker i fogarna. Naturens rop på hjälp kolliderar med den stillhet som infinner sig när kameran vilar på de hisnande landskapen. Invånarna beskriver konsekvenserna av den stigande temperaturen, vilket står i kontrast till filmens visuella kyla. Krüssenberg fångar gripande minnesbilder av en plats som imploderar mitt framför våra sinnen.
Högaktuella skildringar sträcker sig vidare till Alexandra Dahlströms Järnridån. Dahlström har sedan 1998, då hon briljerade i rollen som Elin i Fucking Åmål, haft en självklar position både framför och bakom kameran. Järnridån utspelar sig i Sverige och skildrar en teateruppsättning av Aleksandr Pusjkins versroman Onegin. Under filmen inleds Rysslands invasion av Ukraina, som uppenbart fyller teatern med ängslan. Mest påtagligt lyser ängslan igenom i Maxim. Hans mamma är kvar i Ryssland och vägrar lyssna på sin sons västerländska propaganda. Det är en rörig film där vi slängs mellan inre och yttre världar utan tydlig början eller slut. En initial fundering är huruvida berättelsen får tillräckligt med utrymme på knappa 15 minuter. Jag upplever att den blir komprimerad, och att den hade gynnats av att vridas och vändas på i ett två timmars drama.
En centralstation i rusningstid räcker långa vägar för att ge mig kaninpuls. Addera dilemmat att en främmande kvinna lämnat dig ensam med hennes bebis. Tiden går och du inser att modern är spårlöst försvunnen. Agnes Skonare Karlssons tredje kortfilm Favours presenterar många frågetecken och inga svar. När Sonja söker hjälp vid informationsdisken möts hon av undermåligt engagemang från personalen. En överfylld blöja drar till sig brännande blickar från omgivningen, och Sonja tar med sig bebisen till toaletten. Här uppenbarar sig, för en kort sekund, en ömhet för barnet. Men Sonja tvingar sig tillbaka till att känna frustration och återvänder till informationsdisken, återigen utan framgång. Hon tar nu till den metod som tycks fungera bäst. På perrongen söker hon med blicken efter en jämlike; det vill säga en ung kvinna som inte kan avböja att hjälpa henne. Sonja lyckas och vi är tillbaka på ruta ett. Favours gör sig strålande i kortfilmsformatet, och i ärlighetens namn vet jag inte om jag hade klarat en minut till.
För Karin Franz Körlof blir 2024 ett år att minnas; guldbaggenominerad för sin insats i Andreas Öhmans En dag kommer allt det här bli ditt, aktuell i dramaten-uppsättningen av Lille Eyolf och inte minst vinnaren av Startsladden med mockumentären En hjältes död. Efter ett sekel får Pär Lagerkvists novell nytt liv, som här skildrar den absurda tillställning där bygden samlas för att vittna när en ung pojke, ståendes på händer, ska falla ned från kyrktornet mot sin död. Körlof tillför en högst komisk effekt genom att baka in berättelsen i en tårta med lager av östgötska, gräsliga åttiotals-pasteller och groupies. Skär vi i tårtan hittar vi ytterligare lager bestående av samtidens bristande ansvarstagande och ‘cancel-kultur’. Det är en charmerande och tankeväckande adaption som kommer leva vidare minst ett sekel till.
Den marockanska staden Ouarzazate bär på filmisk historia och har varit inspelningsplats för filmer som Gladiator (2000), Babel (2006) och nu för Amin Zouitens Qirat. Qirat skildrar en svävande berättelse utan självklar riktning. I filmens inledande scen uppenbarar sig två ljuskällor i ökenlandskapets gryningssken. En bil slingrar sig fram och stannar plötsligt till, ett okänt föremål kastas ut och bilen försvinner ur bild. Föremålet tycks vara värdefullt nog att förse tre killar med gitarrer och mikrofoner som ger liv till deras stappliga version av Eagles låt Hotel California som avslutar filmen. Däremellan beskådar vi kontrasterande filmningar av det mastodonta solkraftverket som ligger ungefär en mil från Ouarzazate, och stadslivet som präglas av butiker och svagt belysta restauranger. Gryning blir till dag, dag blir till skymning men Hotel California hänger kvar i eftertexterna och i min hjärna.
Simon Vahlne, som bland annat regisserat Fight on a Swedish beach (2016), är en mästare på att skildra svenskens hänsynslösa talang att försvara sina fyra veckors sommarparadis in i döden om så krävs. My gig in Sweden skildrar en lokal konflikt i Varberg där raggarkulturen krockar med stadens strävan efter att förknippas med wellness och anständiga människor. Konflikten som gestaltas är drabbande eftersom den speglar en inre slitning hos mig – nämligen den att växa upp i en byhåla där raggarkulturen strider mot allt man vill förknippas med. Med åren har jag fått en distans till det och nu omfamnar jag, och även försvarar, den så kallade ‘fulkulturen’ som jag ångrar att jag aldrig tillät mig själv komma nära.
I år tog Patrik Eklunds Jag är elden, hem Startsladdens publikpris. Det är inte första gången Eklund vinner pris på festivalen. 2008 tilldelades han Startsladden för sin film Istället för Abrakadabra, som dessutom blev Oscarsnominerad. I årets bidrag följer vi Kaj, en avdankad karateutövare som upplever att livets bästa dagar ligger bakom honom. I en beige och grå mellanmjölks tillvaro, där badrummets dörrlist är ens största fiende, förstår man att livet känns passé. I samtal med sin psykolog försöker Kaj hitta tillbaka till elden. Ett kärleksintresse på kontoret tycks försiktigt tända gnistan, men den slocknar lika fort när barnen på karateträningen tycker att han är ‘cringe’. Eklunds film är träffsäker, speciellt genom dess skildring av rädslan att inte längre vara relevant, vilket i en tid där trender skiftar med varje andetag blir smärtsamt uppenbart.
Kortfilmen är ett format där nya uttryck kan utforskas och betona filmens oändliga möjligheter. Övergripande önskar jag att de åtta bidragen hade tagit ut svängarna mer. De håller hög nivå, men spelar på säkra kort. Jag vill se mer i stilen av Vrå, där det som är skönt för ögat blir sekundärt. Jag vill höra en lekfullhet i ljuddesignen som inte blir underordnad bilden. Den svenska kortfilmen har visat att den kan stå stadigt. Nu vill jag att den ska gå på lina.
Med ett online-pass får du tillgång till filmerna i Startsladden på festivalens online-tablå hos Draken film, som är tillgängliga till den 5 februari. Mer info finner du på Göteborgs filmfestivals hemsida.
