Oscar Westerholm ser ett humoristiskt, vampyriskt försök att bearbeta Chiles politiska trauma efter Pinochet.

 

Augusto Pinochet dog i sviterna av en hjärtinfarkt i december 2006. Då hade det gått mer än trettio år efter att han, understödd av den amerikanska underrättelsetjänsten, störtade Chiles demokratiskt valda president Salvador Allende i en militärkupp den 11 september 1973.

Så lyder i varje fall den vedertagna historieskrivningen. Den chilenske regissören Pablo Larraín – som har skildrat Pinochets skräckdöme i filmer som Tony Moreno (2008), Post mortem (2010) och No (2012) – ponerar ett alternativt scenario med sin mörkt humoristiska skräckfilm El conde (Greven på svenska). Filmen släpps på Netflix samma vecka som militärjuntans coup d’état fyller femtio. Tänk om den hänsynslöse överbefälhavaren, som styrde Chile med järnhand mellan 1973 och 1990, inte dog vid spröda 91 års ålder?

Pinochet (Jaime Vadell) tröttnar på det tuffa livet som ålderstigen ex-diktator. Folket, som han har gjort så himla mycket för, kallar honom tjuv och mördare. En alltmer obeveklig opinion anser att han borde ställas inför rätta i Haag för alla brott mot mänskliga rättigheter som begicks under hans befattning. Lika bra att låtsas checka ut, tänker han. Att spela död faller sig dessutom naturligt för honom. Tekniskt sett har han aldrig varit vid liv. Han är nämligen en – plot twist – flera sekler gammal fransk vampyr. 

Efter en spelad hjärtinfarkt ligger den fruktade generalen, som gav order om tusentals avrättningar av politiska motståndare, tyst i sin glaskista och kniper med ögonen medan landets medborgare tillåts ta farväl. En loskar på det genomskinliga locket. En annan gör en fascistisk hälsning. Scenen gestaltar enkelt men effektfullt ett Chile kluvet på mitten. För sin beundrarskara var Pinochet känd som ”min general”. Hans belackare kallade honom däremot för pinocho, efter den italienska barnsagan om den ljugande dockan Pinocchio med växande näsa. 

Efter begravningen drar sig den vresiga vampyren tillbaka till ett ödsligt gods på vischan. Äntligen lite lugn och ro. Men hans bortskämda barn, som inte har jobbat en enda dag i sina nesliga liv, hänger honom i hasorna. Hans ”död” har nämligen aktualiserat frågan om vem som ska ärva alla hans blodspengar, undansmusslade på hemliga bankkonton och i skalföretag världen över.

Larraín har på senare år intresserat sig för fiktionsbildning kring berömda livsöden; mytbildningen, skvallret, sagorna och skitsnacket. Spencer (2021) hyllades för sin psykologiskt verklighetstrogna gestaltning av Diana, prinsessa av Wales (Kristen Stewart). Larraín sökte en emotionellt betonad berättelselogik i den psykiskt sköra kvinnans sargade självbild, men slirade emellertid både ofta och gärna på den faktamässiga kopplingen. 

Skildringen i El conde präglas av magisk realism. Den (bokstavligt talat) blodtörstige diktatorn hemsöker Santiago de Chiles skugghöljda bakgator från andra sidan graven. Han iklär sig sin ståtliga generalkappa och medföljande skärmmössa och flyger ut i skymningen för att med en kroksabel karva ut bultande hjärtan ur unga människors bröstkorgar. Larraín skildrar så att säga inte bara det fascistiska monstret som gav order om massavrättningar. Han försöker, via skräckfilmsgenrens utpräglat stiliserade bildberättande, förkroppsliga det mardrömsväsen som dröjer sig kvar i folksjälen efter ett politiskt trauma. Känslan av ett slags förhöjd overklighet stärks av Edward Lachmans (Dark waters, 2019) suggestiva och svartvita foto. Kameran panorerar sakta över den vindpinade herrgården, omgiven av sankmarker och låga berg. Det är varken natt eller dag, utan ett slags hallucinatoriskt mellanting; en gåtfull halvdager – tankarna går till Carl Th. Dreyers hypnagoga Vampyr (1932) – som befolkas av gengångare och onda drömmar.

Kyrkan skickar en ung nunna (Paula Luchsinger) för att driva djävulen ur Pinochet. Hon utger sig för att vara en revisor från en konservativ militärsläkt. Larraín korsklipper vampyrens jakt på ungt friskt blod med nunnans lusläsning av familjens suspekta bokföring. Redovisningen är pepprad med enfaldiga försök att dölja den enorma privata förmögenheten. ”Batista var mycket rikare”, urskuldar sig barnen. Den torrt makabra humorn belyser militärdiktaturens banala ondska.