”Friedkin valde musik med distinkt stil, lite vid sidan av den breda mittfåran, men ändå inom den populära genren. Det är lite som Friedkin själv och hans filmer i det stora hela.” Charlotte Wiberg minns regissören som gått ur tiden.
Det blev 41 filmer. Den sista, The Caine Mutiny Court-Martial, har inte haft premiär än. Törs vi hoppas på en sista juvel? Friedkins utbud är ojämnt, så mycket är väl alla överens om. Sen skiljer det sig vilken eller vilka av hans klassiska, eller nästan-klassiska, verk man gillar mest. French Connection – lagens våldsamma män eller Fruktans lön verkar vara många cineasters favoriter. Min är Exorcisten. Samtidigt har jag alltid tyckt att vissa inslag i den är, well, lite löjliga. Som de gröna spyorna. Men det är ju så med filmer som i en eller annan mening är extrema, de överträder gränser och går för långt, man kan acceptera inslag som inte är så klockrena om resten av filmen är tillräckligt intressant eller har en intensitet som är tillräckligt drabbande.
Friedkin hade sin storhetstid under 1970-talet och in på 1980-talet. Men han fortsatte alltså att göra film till sin död. Och inte hela den senare produktionen är dålig. 2006 kom en av hans allra bästa verk, det extrema psykodramat Bug, en mindre känd film som ibland placeras i skräckgenren men inte riktigt hör hemma där. Filmen skildrar ett väldigt specifikt fall av folie à deux, ett gemensamt vansinne som slutar i ett bokstavligt brinnande inferno. Den bygger på en pjäs av Tracy Letts och är också ett tajt kammarspel där nästan hela handlingen äger rum på ett dystert motellrum. Den crackmissbrukande Agnes, som utsatts för misshandel av sin ex-make och dessutom förlorat ett barn, en sexårig son som helt enkelt försvann, möter krigsveteranen Peter, och har inte styrka att värja sig mot hans vansinne utan går in i det i stället. Ashley Judd och Michael Shannon spelar paret med förödande intensitet, och i synnerhet Shannon får mig tidvis att tänka på Andrzej Żuławskis Possession från 1981 med Isabelle Adjanis berömda spastiska attack i Berlins tunnelbana.
Det är inte överraskande att en så känslomässigt intensiv regissör som Friedkin var en extra fena på musiksättning. Både redan existerande musik och specialskrivna soundtracks användes suggestivt. Vad vore Exorcisten utan Mike Oldfield? Vad vore Fruktans lön utan Tangerine Dream? Även Lockbetet växer med sina punkiga låtar av till exempel The Cripples. Friedkin valde musik med distinkt stil, lite vid sidan av den breda mittfåran, men ändå inom den populära genren. Det är lite som Friedkin själv och hans filmer i det stora hela. Konstnärliga toppar och en hel del egensinne men alltid tillgängliga och med ett frisinne som inte låtit sig fångas av konventioner även när han jobbat med genrefilm.
Hans frispråkighet vid intervjuer och gentemot publik är välkänd och finns i åtskilliga Youtubeklipp som spridits friskt efter dödsbudet den sjunde augusti. Det är lite märkligt att flera av hans mest kända filmer inte finns på svenska strömningstjänster, men både Lockbetet och Fruktans lön finns att se på Youtube. Mina favoriter Exorcisten och Bug finns båda som VOD, och vid sidan av kan man roa sig med att se en liten dokumentär om Exorcisten som fenomen då den kom ut i USA – det ter sig närmast som en karnevalisk folkfest, ett stort tivoli där vissa av attraktionerna är för mycket för en del besökare. Vi har hört mycket om svimningar och spyor, men många uppskrämda insisterade även på att gå tillbaka in i salongen, en kort stund efter att chockat ha lämnat den. Attraktionen var i slutändan helt enkelt för stark.
