Rapporteringen om Israel-Palestina-konflikten präglas ofta av de mest uppseendeväckande händelserna – våldsdåd, raketattacker, hämndaktioner och strider om rätten till helgedomar. Bakom rubrikerna döljer sig förstås en vardag, där motsättningarna kan vara nog så framträdande om än av andra dimensioner. Denna vardag är ofta mer svårfångad än de storpolitiska skeendena, men vägen till en inblick kan mycket väl kantas av vildväxande örter. Som i den palestinska konstnären och filmregissören Jumana Mannas Foragers, där palestinska traditioner står mot israelisk lagstiftning, och rätten till markens grödor mäts mot naturvård i en berättelse om za’atar och akkoub – två ätliga växter med omåttlig popularitet i större delen av närområdet.
Skördandet av dessa vilda örter har länge varit förbjudet i Israel och på Västbanken, enligt israeliska myndigheter som ett sätt att skydda arterna från överplockning och utrotning, enligt palestinier som en del av ett kulturellt förtryck mot deras traditioner. Filmen följer såväl upproriska örtplockare som de inspektörer som med kikare i hand jagar och bötfäller lagbrytarna. Dessutom återfinns för kameran iscensatta förhör med de utpekade plockarna, som alla uttrycker stark kritik mot lagparagrafen. Frågan om växtbeståndens livskraftighet i sig står inte i fokus, även om intervjun med en israelisk ägare av en kommersiell akkoub-odling pekar mot att det, vid sidan av naturvärden, tycks finnas ekonomiska intressen bakom förbudet. Snarare blir frågan om örtlagen en illustration av den palestinska befolkningens vardagsmotstånd mot ett politiskt system som på många sätt gör dem till andra klassens medborgare.
Örtplockarnas sega motståndskraft tycks ha smittat av sig på regissören, som tålmodigt och kärleksfullt fångar utsnitt ur deras liv. Sammantaget ger filmen ett fint porträtt av en kultur där matlagning och måltider utgör kärnan i det sociala livet. Där de illegala örterna byts och säljs, och utgör en förutsättning för möten och samtal om livets alla beståndsdelar. Flera av filmens finaste ögonblick uppstår liksom i förbifarten – bilder av äldre kvinnor runt ett middagsbord, eller glimtar av springande hundar i backspegeln på en bil. Med en föredömligt koncentrerad speltid, men utan att på något sätt utmana dokumentärfilmens gängse former, bjuder Foragers på vardagliga ögonblicksbilder från en lågintensiv konfliktzon.
