I öppningssekvensen för The Fabelmans står den femårige Sammy Fabelman i kö till en biograf ihop med sina föräldrar. De försöker förklara för honom vad han ska få uppleva. Hans analytiska ingenjörspappa berättar om vetenskapen bakom den rörliga bilden medan hans mer andligt sinnade mamma beskriver biograffilmen som en “dröm du aldrig kommer glömma”. Det är en väldigt teatral inramning av rollfigurerna – på ett ytterst konkret sätt har deras filosofier i livet sammanfattats och vi ser hur den unge Sammy kommer att anamma och präglas av dem bägge genom livet. Det låter övertydligt och platt men Spielbergs mästerliga blocking och skådespelarnas tonträff gör det elegant och klarsynt – precis som filmen i sin helhet.
Filmen som familjen går och ser är Världens största show, ett spektakel som utspelar sig på en cirkus och som når sin höjdpunkt med en häpnadsväckande sekvens där ett tåg kraschar in i en bil och spårar ur. Vi ser hur hänförd och livrädd Sammy blir – och i de följande sekvenserna försöker han återskapa sekvensen i sitt hem, först för sig själv och sedan för kameran.
Det är omöjligt att se The Fabelmans och inte tänka på filmer som E.T., Catch me if you can, Närkontakt av tredje graden, Indiana Jones och det sista korståget – bara för att nämna några.
När filmen börjar bor familjen i New Jersey, där de har nära band till familj och vänner, men när pappan erbjuds ett nytt jobb måste familjen Fabelman flytta till New Mexico. De skapar ett nytt familjesammanhang i öknen, nu med pappas bästa vän – farbror Benny, som inte är någon riktig farbror – i centrum. Parallellt följer vi familjelivet och Sammys växande intresse för filmmediet. Det är tydligt att han är smart och duktig filmare – han hittar på specialeffekter, kameralösningar och manusidéer – och det blir som ett sätt för honom att förstå sig på världen.
Men kan kameran förstå något mer än vad människan kan? I filmens nyckelsekvens avslöjar den nämligen hemligheten i familjen – något som Sammy själv inte hade förstått. Hemligheten är explosiv för hela familjen och förändrar dynamiken för samtliga och påverkar deras liv för evigt.
Det är ingen hemlighet att Spielbergs föräldrar skilde sig och ingen spoiler alert krävs för att avslöja att äktenskapet mellan Sammys föräldrar inte kommer att vara för evigt. Har man sett någon av Spielbergs filmer är det lätt att ringa in honom som en auteur med djupa daddy issues. Det är omöjligt att se The Fabelmans och inte tänka på filmer som E.T., Catch me if you can, Närkontakt av tredje graden, Indiana Jones och det sista korståget – bara för att nämna några.
Rollfigurernas känsloliv och upplevelser får vara komplicerade och svåra, kanske för att händelserna är baserade på Spielbergs verklighet.
Just därför hade man kunnat tro att filmen närmast skulle kännas överflödig. Om de komplicerade och svåra känslorna som skilsmässan uppenbart skapade hos Spielberg redan har genomarbetats genom hans filmkonst är det verkligen någon mening med en film som berättar “den sanna historien”? Men det är kanske därför filmen förvånar – den är nämligen nästan befriad från Spielbergs tendens att skriva publiken på näsan. Rollfigurernas känsloliv och upplevelser får vara komplicerade och svåra, kanske för att händelserna är baserade på Spielbergs verklighet. Hans egna svåra relation till föräldrarna går inte att städa undan på ett elegant sätt.
Spielberg har för endast tredje gången i sin långa karriär skrivit manus, här ihop med Pulitzervinnaren och parhästen Tony Kushner. Det kändes långt ifrån självklart att Spielberg skulle ge sig an ett högst personligt projekt som The Fabelmans. Han framstår ofta som en showman och en regissör som vill hänföra publiken snarare än någon som vill vända kameran mot sig själv. Men istället för att kännas som ett radikalt skifte i regissörens konstnärliga fokus blir The Fabelmans en rosettasten för hela hans filmografi och visar hur personliga upplevelser har präglat alla hans verk. Resultatet är en lika rolig som smärtsam skildring av ett filmgenis uppväxt.
