Kelly Reichardts First cow blev omtalad och omtyckt på fjolårets Berlinale. Kort därpå stängde som bekant världen och dess biografer ner till följd av en illasinnad pandemi. Därför uteblev världspremiären på de konventionella biograferna och filmen tillgängliggjordes istället för strömning online. Regissören påpekar att detta inte är det bästa sättet att visa film, men att det åtminstone är ett sätt. Hon fortsätter: ”I hope it’ll have a theatrical life down the line in a virus-free, Trump-free future.”
Visst vinner regissörens bildspråk och temperament mycket på att projiceras i ett mer omslutande visningsrum. Den som någon gång sett en Reichardtfilm kommer omedelbart känna igen den beskedliga form av slow cinema som presenteras i First cow. Den första inställningen är en stativbild av en kanal där ett fraktfartyg tillåts passera i realtid. Öppningen fungerar som en programförklaring: mer utmanande än så blir filmen aldrig. Därefter följer en kavalkad av bekanta motiv från Reichardts filmografi. Efter en kort ramhandling där en kvinna med hund (Wendy and Lucy) hittar två skelett, kastas vi tillbaka till artonhundratalets Oregon (Meek’s cutoff) där vi får ägna ett par timmars lakonisk bromance (Old joy). Filmen kretsar kring vänskapen mellan två godtyckligt sammanförda lycksökare, spelade av John Magaro och Orion Lee, i de oexploaterade nybyggarmarkerna. Den ene är kock, den andre på flykt undan rättvisan. Deras förhållande och affärer börjar blomstra när de beslutar sig för att tjuvmjölka traktens enda ko. Av den rara resursen friterar de ett bröd som agerar madeleinekaka åt traktens råbarkade pionjärer. Mjölksmaken inger en betryggande heimatkänsla och blir snabbt en storsäljare. Problem vädras emellertid när den lokala storpampen (Toby Jones), tillika kons ägare, också fattar tycke för de sentimerande sötsakerna. Mer omspännande är inte filmens dramaturgiska arc. Det är småroligt, smågulligt och småspännande, men aldrig mer. Reichardt är djärv nog att stanna vid lagom, vilket skapar en skön antidot till gängse händelserik konfliktbaserad underhållningsfilm.
Det är i det sinnliga och taktila som First cow utmärker och särskiljer sig, även gentemot regissörens övriga output. Den västernvärld som målas upp är solkig och materialen råa, påminner faktiskt närmast om Jim Jarmushs Dead man. Stämningen är hotfullt alkoholiserad, illusionslös och burdus, inte sällan blir det handgemäng. Med andra ord ett fullt rimligt gestaltande av nybyggarandan. Här märks att det har funnits ordentliga resurser för produktionsdesign, något som annars ofta saknas i denna typ av arthouse. En imponerande omsorg har lagts på att nöta och patinera varje mjölkpall och bäverskinnsmössa. Den rustika känslan fångas utmärkt upp av filmfotografen Chris Blauvelts påfallande filmiska digitalfoto. Detaljrikedomen får filmens omfångsfattiga universum känns både tillräckligt och självklart. Samtidigt bidrar det resursmässiga muskelflexandet till en bismak av Hollywood. Stundtals drabbas jag av den obehagliga känslan av att sitta och titta på en helt vanlig film, något det absolut inte är fråga om. Skådespelarnas ansikten känns igen, så delvis deras handlingar- men helt plötsligt sopar de golvet i två minuter för att sedan gå ner till floden och tvätta. Denna subtila perspektivförskjutning skapar på ett okonstlat sätt stort utrymme för små angelägenheter och mjuka värden. Helt inom ramen för det normala.
Reichardts karriär har alltid varit en balansgång mellan det transcendentala och det helt normala. På senare år har det blivit väl mycket överslag åt det senare. Gränsen är hårfin huruvida minutiösa hårläggningar och dresserade fågelungar ackumulerar närvaro eller abstraktion. Ska en finna problem i en perfekt film, vill det till att söka i perfektionen själv. Minimalismens kärna är måhända slumpens fria spelrum inom givna ramar. Denna kaosfaktor har här rationaliserats bort. Hur vackert välsmord och realistisk First cow än må vara, bränner det knappt aldrig till. Här är snustorrt, men aldrig brandfarligt.
