fbpx
Kritik & essä Martin Grennberger, 6 maj 2021

Staffan Lamm har inmutat en egen plats i svensk dokumentärfilm

Fantasterna (Staffan Lamm, 1987)

Diverse konstnärliga projekt passerar revy i Staffan Lamms dokumentär från 1987 – som också ger prov på en egensinnig filmares nyfikenhet. Martin Grennberger skriver om Fantasterna som nu finns på SVT Play.

Staffan Lamm debuterade med huvudrollen i Peter Weiss långfilm Hägringen år 1959, men har sedan 60-talet varit verksam som dokumentärfilmare. När en dvd med hans produktion, ”50 år av film” gavs ut 2013 genererade den tämligen begränsad uppmärksamhet, vilket är synd då detta är ett verk som borde hitta fram till yngre generationer av filmare och cineaster.

I Fantasterna från 1987, som nu finns att se på SVT Play tillsammans med 1981 års Judagölen, möter vi individer med egensinniga konstnärliga projekt, följsamt vägledda av Lamms speakerröst. I inledningen ser vi en svit tavlor av en mentalpatient till Lamms mor: samtidigt filmar Lamm sig själv via speglingar och visar upp ett eget fotografi för att återknyta till det biografiska. Ett komplext rumsligt arrangemang mellan speakerröst, speglingar, teckningar och tavlor produceras härmed. Sedan ser vi inklipp från material med den nästan hundraåriga Anna Casparsson, sittandes vid ett piano, omgiven av hennes broderier och sydda bilder; detta från en film som Lamm påbörjade 1960 med Weiss men som aldrig färdigställdes. Anna bodde med sin dotter i Villa Snäckan i Saltsjöbaden, och dottern beskriver sin mors tillvaro (vi hör även ljudupptagningar där modern berättar om sin syn på konsten) i den belamrade villan ritad 1896.

1938 börjar ”Jeppa” Olsson bygga Villa Naturen utanför Kristianstad, ett verk av ”olika huskroppar, utströdda tillsynes planlöst i terrängen, förenade med en hängbro”. Jeppa såg de annalkande hoten och byggde för att skydda bland annat sjuksköterskor vid ett anfall. Just detta med att skapa skydd mot kommande faror, har likheter med ett annat skånskt byggprojekt: bonden Karl-Göran Persson och dennes Söderto fästning, en armerad byggnad upprest på en åker för att motverka yttre hot under Kalla kriget, och ämnet för John Skoogs film Värn från 2014.

I Fantasterna hittar vi också en italiensk konstnär som i södra Stockholm visar runt i sin lätt kaotiska skulpturträdgård och bland bemålade husfasader, samt deklarerar att människan är ingen maskin utan ett djur, och att vi således ska leva som ett sådant.

Staffan Lamms sökande och särpräglade självreflekterande, som kan påminna om barnets upptäckarlust – ”jag fortsatte att ta bilder av ett sammanhang jag inte förstod”, som han säger apropå Villa Naturen – har gett hans filmer en specifik tonalitet, rytm och infallsvinklar. Här har han inmutat sin egna plats i den svenska dokumentärfilmen.

Annons