Kompositören och koreografen Meredith Monk gjorde under 1980-talet utflykter till kinematografin, som resulterade i kortfilmen Ellis Island och långfilmen Book of days. Monks filmverksamhet liknar mest sekvenser av levandegjorda stillbilder. I likhet med hennes musik är Book of days en anakronistisk polyfoni, där skilda tiders stämmor sluter upp i en mässande framåtrörelse. Filmen börjar i färg. Ett gäng byggarbetare i reflexvästar och skyddshjälmar spränger en tegelmur. Bakom den uppdagas ett medeltida stadslandskap i svartvitt. Här pågår en konflikt mellan den kristna delen av befolkningen och den judiska. En flicka i flätor får uppenbarelser från framtiden: bilar och flygplan. I dokumentärliknande intervjuer med medborgarna framgår att pesten börjat härja runtom i världen. Snart når den förmodligen också hit.
Det pedagogiska i tilltalet skapar en skevande naivism. Den medvetet klyschiga resonansen mellan ett polariserat nu och då (färg respektive svartvitt), formar bildflödet till ett slags hieroglyfer. Skådespelarnas spelstil blandar vilt teatralitet med naturalism, med en otäck effekt. Jag känner igen upplevelsen från datorspelens artificiella realism, den kusliga dalen. Stadslivet framställs som levande och mekaniskt på samma gång.
Book of days är hantverksmässigare än liknande konstfilm oftast är – välkomponerade svartvita tablåer och omsorgsfull scenografi. Musiken tar överraskande lite plats, men filmens dramaturgi är komponerad som ett körverk. Det utgivna soundtracket är mer omfattande och beskrivs av Monk som ”en film för öronen”. Som skådespelare iklär hon sig rollen som galning/orakel, och i en av de finare scenerna dansar hon tillsammans med den synska flickan. När filmen först kom genljöd pestskildringen i den rådande aidsepidemin. Idag blir istället covid en naturlig klangbotten. Book of days fortsätter gäcka och inspirera i all sin gåtfulla enkelhet, och är framför allt helt sin egen.
Book of days finns på Vimeo, soundtracket på Spotify.
