Rätten att älska från 1956 är Mimi Pollaks enda spelfilm i fullängd. Det finns därför just ingenting att luta sig emot i ett omdöme om hennes skicklighet som regissör – Rätten att älska säger nämligen inte mycket om den saken. Den är knappt ens en spelfilm – snarare en debatt- och upplysningsfilm om sexualitet och inget annat. Det finns inget sensationsmakeri, inte ens antydan till möjlighet av onanimaterial i den här för all del ganska sympatiska men fyrkantiga, också opersonligt förnuftiga folkhälsoinformationsbroschyren. Det mest retande med filmen är det obegripliga valet av Chopins smetiga etyd op. 10 nr 3, även kallad ”Tristesse”, som musikaliskt ledmotiv.

Därför är inte Rätten att älska, den första svenska långfilmen med en kvinnlig regissör på decennier, något självklart underlag för auteurstudier. Tvärtom presenteras den i förtexterna som ”En film av lektor Torsten Wickbom och Sölve Cederstrand”. Medan Cederstrand, tillsammans med Gösta Stevens, var manusförfattare stod Wickbom, lärare, opinionsbildare och författare, för själva idén. Två män varav den ena borgade för vetenskaplig grund ställs alltså på upphovspersonplatsen, och det som följer är en trots progressiva och sympatiska inslag välvilligt paternalistisk historia.

Huvudpersonen, fryntligt spelad av Stig Järrel, är docent Bernhard Borg, som gjort det till sin livsuppgift att skapa opinion för god sexualupplysning inte bara i skolan utan också i hemmet. Han står inte bara mot figurer som Max von Sydows härliga skånska bakåtsträvare utan också mot sin egen fru, fint spelad av Märta Dorff. Hon uttrycker sin avvikande mening i all offentlighet, under en debattkväll som går engagerat men rätt så hövligt och sansat till. Frun har alltså en egen åsikt, men trots att filmen före förtexterna sagt sig inte ta ställning i frågan utan bara uppmana till samtal är det tydligt att det är herr Borgs linje som gäller. Och hans linje må vara upprörande för vissa men får nog sägas vara även med den tidens mått åt det lagoma hållet. Ett ungt par som löpt linan ut utan att ha skyddat sig ordentligt och utan att vilja ta föräldraansvar får sig en avhyvling och kallas ”lösaktiga”.

Det är dock i första hand kåta unga män som framställs som ett sexualhygieniskt problem. De tjatar sig till sex, lovar att vara ”försiktiga” och sticker sen sin väg. Tänk, detta perspektiv får filmen att nästan verka aktuell. Tjatsex och snubbar som ghostar en har nog konstant varit ett problem, från tiden före filmen var gjord och fram till och med i dag. Saken är bara den att detta förklaras med snubbarnas könsdrift. Flickor och kvinnor beskrivs som mer ”svärmiskt” lagda. Jo, det händer nog titt som tätt även i dag att män appellerar till kvinnors svärmiskhet enbart för att få sex (när det talas om att ”ge signaler” tycker jag det är dags att rikta ljuset mot pojkars och mäns beteende), men det påstås väl i alla fall inte längre från någon kateder att flickors könsdrift skulle vara mindre – eller?

Det är alltså helt enkelt tyst om kvinnors sexualitet. I ett avseende får dock filmen, som alltså inte vill orsaka något trubbel och formmässigt är så konventionell att ett ungt pars romantiska semester ser ut som reklam för resor till Schweiz, sägas vara ganska radikal – och mycket sympatisk. Det gäller bilden av en ung ensamstående moder som är vän till doktor Bergs dotter och rival om hennes pojkvän. Den unga, mörka kvinnan med mörkrufsig liten flicka hade förmodligen i de flesta andra produktioner utmålats som osympatisk och ett problem. Ulla säger sig vara beredd att ha sex med Arne, som han heter, och han börjar tröttna på sin flickväns kyskhet. Arne är uppenbarligen ett svin som porträtteras i ett mer positivt ljus än han hade förtjänat. Men Ulla, spelad av Catrin Westerlund som ofta fick roller som socialt missanpassad, visar sig vara sympatisk och omtänksam mot sin dotter, och om än problemtyngd får hon ett slags godkännande av sin roll som ensamstående. Doktor Borg påpekar att ett litet barn också kan vara en glädje och ett stöd i livet. (Ulla har även rådfrågat doktorn om att hennes dotter tar sig mellan benen – vilket är helt normalt, får hon veta.) Det är uppfriskande att livet som ensamstående förälder för en gångs skull får lite positivt ljus på sig. Samhället gör det inte lätt för någon att vara singel med barn och även om attityden inte är allmänt fördömande i dag så är den ändå fortfarande tämligen negativ – i synnerhet när det gäller unga, outbildade mödrar – på ett sätt som borde ifrågasättas mer.

Det är tråkigt att en så minnesvärd person som Mimi Pollak gjorde en så blek insats som långfilmsregissör. Att den här upplysningsfilmen fått en digital restaurering, och nu finns tillgänglig på SF Anytime, är hur som helst utmärkt, inte minst som historisk illustration av kvinnliga filmskapares villkor. I andra avseenden är den helt enkelt inte mycket att lyfta fram vid sidan av alla hennes roller inom film och på Dramaten. Där, på Dramaten, var hon den första kvinnliga regissören, och hon blev kvar länge. Där, kan en förmoda, torde hon ha skapat hur många föreställningar som helst som överglänser denna lilla utfyllnadspunkt i en strålande karriär.

Läs också: Så hamnade Barbro Bomans regidebut på fel sida om historien