FILM. Porträtt av en kvinna i brand (Céline Sciamma, 2019). Se filmen här.
Vatten, eld och vind. Oljefärg. Och inte minst blickar. Kropparnas positioner i välkomponerade, långa sekvenser, där både skådespeleriet och fotot är minimalistiskt och storslaget på samma gång. Det finns en exakthet här som är otroligt tillfredsställande. Ibland blir det lite väl pampigt, men nej, det sväljer man gärna det med.
Filmen utspelar sig vid slutet av 1700-talet och följer Marianne (Noémie Merlant), en kvinnlig målare som reser till Bretagne på ett uppdrag. I riktig rysartradition anländer hon sent till det stora mörka huset, och visas till sitt rum av en tystlåten tjänsteflicka med stearinljus i hand. Det visar sig snart att situationen är mer komplicerad än väntat. Héloïse (Adèle Haenel), som ska målas av, är i sorg sedan hennes syster ramlat – eller möjligtvis kastat sig – från klipporna vid havet. Hon vägrar dessutom posera, eftersom porträttet ska användas för att gifta bort henne. Marianne måste därför låtsas vara sällskapsdam, för att på promenader få se hennes ansikte och i smyg färdigställa målningen från minnet. Detta intensiva betraktande leder till ett begär mellan kvinnorna som sakta tar eld filmen igenom.
In i den duell som utvecklar sig mellan Marianne och Héloïse kommer sedan också den lilla (ja, hon är liten) tjänsteflickan Sophie (Luàna Bajrami) med sin berättelse, och breddar därigenom filmens perspektiv. Istället för att, som de flesta kostymfilmer, bara skildra de övre klasserna ger sig Céline Sciamma in i Sophies värld och bekymmer, med bilder vars motiv länge var omöjliga eller förbisedda inom konsten. Bilder av till exempel varma aprikoskärnor för att mildra mensvärken, och hemmagjorda aborttekniker.
Det är både en realistisk film och en oerhört stiliserad sådan. Utifrån fonden hon valt känns det att Sciamma tar sig friheter, hon kunde låtit filmen ta ut svängarna ännu mer utan att det hade gjort någonting. Det här är en värld man vill vara i. I vår digitala tillvaro känns det skönt att få vistas i tystnad, materialitet, råa sinnesintryck – även om det är genom filmduken. Och trots det lugna, fokuserade tempot, eller kanske tack vare det, blir det aldrig tråkigt. Minimalismen, den stilla och kontrollerade miljön, gör att man hajar till för varje liten förändring och varje ögonkast känns. Som i en förälskelse.
Det är passande, eftersom filmen till stor del också kretsar kring måleri, att filmens handling ibland känns som upplagd bara för att få en mäktig bild. Tre kvinnor letar blommor bland högt gräs, dyker ner och försvinner, kommer upp igen på nya ställen. Kvinnor som ligger och sover bland trassliga lakan, kvinnor med avancerade sjalarrangemang som skydd för vinden och med havet som blå bakgrund. Alla motiv som tagna från tavlor. Dagsljus, stearinljus, brasfladdrande ljus. Som sagt, det är en njutning. Och inte en man i sikte.
I flera intervjuer har Sciamma själv berättat att hon framför allt ville skapa en episk kärlekshistoria, och med tålamod skildra varje litet steg i hur en kärlek sakta växer. Hon ville också ifrågasätta idén om musan som passiv inspirationskälla – för henne är modellen en aktiv samarbetspartner när ett konstverk blir till. Adèle Haenel förkroppsligar denna idé men sin dräpande blick och en ilska som gör henne omöjlig att behandla som objekt.
Jämfört med Sciammas två senaste filmer, Tomboy och Girlhood, har hon nu tagit ett kliv ifrån det realistiska, det Dardenne-liknande. Både i bildspråk, manus och skådespeleri. Kanske är det någonting som hör kostymdramat till, det mer åtsnörpta, teatrala och svulstigt dramatiska. Men även valet att göra just en kostymfilm pekar i en ny riktning. Är hon kanske en del av en trend? Är man inte lite trött på film som försöker lägga sig så nära verkligheten som möjligt, och istället sugen på film som vågar vara film? För mig framstår i alla fall Porträtt av en kvinna i brand som den mest intressanta i Sciammas filmografi, just för att den är så precis. Ingen följande handkamera och babbel i mun på varandra. Exakta vinklar, tydlig komposition och rörelser som verkar millimetersstyrda. Vi behöver inte låtsas vara dokumentärfilm, istället kan vi njuta av fiktionsfilmens oändliga möjligheter till konst.
Läs också: ”Jag ville överraska publiken med en jämlik kärleksrelation”
