FILM. Atlantics (Mati Diop, 2019). Se filmen här.

Inledningen i Atlantics – utöver själva titeln – påminner starkt om Mediterranea, Jonas Carpignanos uppmärksammade film om en grupp migranters farliga resa från Burkina Faso till Italien, och det nya liv som väntade dem där. I Mati Diops första långfilm är det en grupp byggarbetare som inte fått sin lön på tre månader, och för flera av dessa unga män blir det droppen som får dem att vända Senegal ryggen och ge sig ut på havet med sikte på Spanien. Men i stället för att följa med på deras resa stannar filmen denna gång kvar på afrikanska sidan av havet och studerar följderna inom en grupp unga kvinnor. I centrum står Ada som blir lämnad av sin kärlek Souleiman och snart ska ingå ett av ekonomisk beräkning arrangerat äktenskap med en kylig affärsman.

Den inledningsvis raka skildringen av klassklyftor och krossade drömmar får en extra dimension när övernaturliga händelser börjar leta sig in i handlingen. Den vulgära äktenskapliga sängen fattar oförklarligt eld, Ada får mystiska sms och migranternas andar börjar hemsöka sin forna arbetsgivare med krav om botgöring. I bakgrunden av många bilder hägrar det pampiga torn till skrytbygge som i förlängningen var orsaken till de unga männens flykt, som en olycksbådande påminnelse om de hänsynslösa nyrika krafter som filmen tydligt polemiserar mot. Utanför handlingen finns förstås också den fästning Europa som sedan gör flyktförsöket så hopplöst, men Diop behåller hela tiden fokuset på det lilla sammanhanget, i en förort till Dakar.

Det övernaturliga utgör ett piggt inslag, men den som hoppas på mystik à la Apitchatpong Weerasethakul får leta förgäves. Gengångartematiken transcenderar aldrig sin väldigt tydliga symbolik, och den försenade föreningen mellan Ada och Souleiman är förvånande slätstruket skildrad. Filmens väl konventionella form till trots är Diop skicklig på att fånga melankoliska stämningar och känslan av en specifik geografi. Atlantics är inramad av och återkommer ständigt till havet – stilla och vackert, eller stormigt och olycksbådande. Symboliserande hopp, skräck och, kanske framför allt, sorg över alla de som gått förlorade.

Läs också: Vad hände efter Touki bouki?