När man ser Sergej Loznitsas senaste film, State funeral, aktualiseras frågan om genre. Filmen om Stalins begravning – som består helt av samtida dokumentation i såväl färg som svartvitt – följer nämligen knappast förväntningarna på ett nutida dokumentärt eftermäle av en av världshistoriens mest avskydda diktatorer. Faktum är att den inte följer de flestas förväntningar på vad en dokumentärfilm är överhuvudtaget.

För att en film ska kallas dokumentär brukar det krävas en vinkel, ett narrativ, en berättelse. Här finns visserligen ett händelseförlopp – från dödsbeskedet, via Stalins lit de parade, och fram till den avslutande ceremonin på Röda torget i Moskva – men perspektivet är inte definierat. Loznitsas arrangering av det propagandistiska bildmaterialet påminner mest om en ovanligt lång journal- eller aktualitetsfilm, och fram till eftertexterna som kortfattat berättar om Stalins grymheter, är det till och med möjligt att läsa filmen som ett hyllningsmonument över titelns storslagna begravningsceremonier. Vad som gör hela skillnaden är förstås kontexten – redan ett par år efter sin död kom Stalin att successivt petas ned från sin piedestal, och i allt väsentligt har han sedan dess befunnit sig i den historiska frysboxen. Kanske är det dock Putins alltmer ihärdiga försök att rehabilitera Sovjettiden som gjort att ukrainaren Loznitsa väljer att belysa den ledarkult som återigen kommit att prägla politiken i grannlandet.

Även om somliga säkerligen gärna skulle vilja avfärda filmens många förtvivlade tårar som ren teater, verkar det som en helt otillräcklig förklaring.

Avsaknaden av kommentarer i form av text, intervjuer eller speakerröst är ett vågat grepp som provocerar fram reflektioner kring såväl diktaturens väsen som dokumentärfilmens uttrycksmöjligheter. Det väcker också – åtminstone hos mig – en genuin och förnyad nyfikenhet på livet i Sovjet, det största imperiet i mänsklighetens historia. Även om somliga säkerligen gärna skulle vilja avfärda filmens många förtvivlade tårar som ren teater, verkar det som en helt otillräcklig förklaring. Men hur och varför sörjer man denna hänsynslösa, maktfullkomliga man? Propaganda? Vilsenhet? Patriotism? Bilden förblir komplex och frågorna obesvarade.

En annan vinst av den sparsmakade stilen är utrymmet som lämnas för bildernas direkta intryck, som diskret ljudsatts i efterhand med effekter och musik. Alla pälsmössor och blomsterkransar, folkmassorna från Mongoliet i öst till Karelen i väst, gubbväldet på podiet under begravningen, och framförallt – ansikten, ansikten, ansikten. Sammanbitna, tårfyllda eller likgiltiga, men alltid allvarliga. Strömmen av bilder har i längden en något sövande effekt och somliga kommer säkerligen ha svårt att hålla ögonen öppna genom den över två timmar långa och detaljerade skildringen av diktatorns färd mot sin sista vila. Men så förvandlar också bildflödet tiden till en dröm, där saklighet och hallucination närmast glider in i varandra. När Stalins kista slutligen förs in i mausoleet vid Röda torget innebär det dock att kistlocket stängs för en epok som var blott alltför verklig.

Läs mer: Sergej Loznitsas Donbass skildrar en krigszon där sanningen är första offret