FILM. In fabric (Peter Strickland, 2018). Se filmen här.
Ingen levandegör det italienska genrefilmsarvet så skickligt som Peter Strickland. Nej, inte ens Amer-duon Hélène Cattet och Bruno Forzani, vars ack så vackra filmer inte bjuder på så mycket mer än smäktande stilstudier.
Att hylla är en sak, att göra något eget en annan. Strickland arbetar med italiensk genrefilms sensuella hypnoseffekt, inte bara i form av psykosexuellt laddade bilder utan även den postkoitala rytmen. Men till skillnad från den italienska genrefilmens giganter besitter Strickland något så ovanligt som humor. Utan att tumma på det drömlika, sinnesstimulerande och äckliga kostar han på sig något så vågat som att ”skämta till det”.
Både Berberian sound studio och The duke of Burgundy hade inslag av svart komedi, men med In fabric går han snäppet längre. Det brukar sägas att de bästa imitationerna utgår från kärlek och respekt, vilket kanske trots allt stämmer? Snarare än parodi rör det sig här om en intressant kulturkrock. Det roliga bidrar till att göra mardrömmen mänskligare, därmed även verkligare – en svåruppnåelig stämning som aldrig skämtas bort.
In fabric är inte bara Stricklands läskigaste och roligaste film, utan även hans bästa. Det handlar om en förbannad klänning, alltså en klänning som det vilar en förbannelse över. Dessutom handlar det om ondskans källa, ett modevaruhus som mer liknar en hemvist för häxor. Där chefen inte drar sig för att onanera medan hans kvinnliga personal fingerpullar en skyltdocka med otäckt människolikt underliv.
Dessförinnan möter vi den nyseparerade bankkvinnan Sheila (Marianne Jean-Baptiste). Hon får syn på en videobrusig tv-reklam för en klädrea, vilket leder till modevaruhuset och en blodröd klänning i storlek 36. Den sitter bättre än vad den borde göra, men snart börjar underliga saker att hända. Röda utslag. En urspårad tvättmaskin. En hund blir galen.
Skräck och mode passar ju som handen i den svarta läderhandsken. Det självklara exemplet är Mario Bavas gialloklassiker Blod och svarta spetsar, men även Arne Mattssons pusseldeckare Mannekäng i rött – som vissa ser som Bavas inspirationskälla – förtjänar ett omnämnande. Mest av allt tänker man nog ändå på Suspiria, inte då för modets skull men för de högpresterande häxorna och den olustigt naiva sagotonen som Argento en gång i tiden bemästrade. Berättelsens katalysator för även tankarna till Tommy Lee Wallaces bisarra Alla helgons blodiga natt 3, där en satanisk leksakstillverkare når ut via en trallvänlig tv-reklam.
Strickland lånar från det fula för att lyfta fram exploitation som det fina, men trots humorn och en berättelse om en reaklänning säljer han aldrig ut. Nej, man kan knappast beskylla In fabric för att vara insmickrande. Snarare är filmen ett slags predikan för kören.
Inte för att det hindrar en från att vilja ställa sig upp och skrika ”halleluja!”.
