Juryn på Fantastisk filmfestival i år gav priset till Adrian Paneks film Werewolf. Det är en värdig vinnarfilm i ett startfält som i år var mindre än vanligt – endast sex filmer stort – men högkvalitativt. Framför allt var en annan polsk film, Jagoda Szelcs Monument, en stark konkurrent i åtminstone mina ögon. Monument gjordes för en spottstyver med skådespelarelever från filmskolan i Lodz. Jag skulle gärna se en motsvarande kreativitet på svenska filmskolor – det är svårt att tänka sig en experimentell, tungt absurdistisk historia från Stockholms dramatiska högskola. Här går skådespelarna loss i en teaterritual à la Grotowski mot slutet av filmen, som tyvärr sedan avslöjar vad som egentligen hänt de hotell- och restaurangelever vi lär känna och vars beteende blir alltmer egenartat under ledning av en sadistisk hotellmanager. Den observanta åskådaren kan gissa sig till det inträffade redan i början av filmen men det är själva nedbrytningen av rollfigurerna och miljöns tilltagande overklighet som är filmens behållning.
Inte ens bottennappet av de sex filmerna, brittiska Here comes hell (McHenry), är egentligen särskilt dålig utan snarare en bagatell utan särskild tyngd som ändå lyckas vara rolig stundvis; en pastisch på brittisk gotik i den svartvita eran med ett spökande kråkslott som spelplan. Även utanför tävlingsfältet visades bra film. Joe Begos Bliss är en ovanlig vampyrhistoria med en punk-gothig konstnär i Los Angeles som huvudperson, en ung kvinna som lever hårt och vars drog- och alkoholkonsumtion under en period av kreativ torka antar närmast bibliska proportioner. Vägen ut ur blockeringen går via blod och sönderslitna kroppar i ett rusigt konstnärligt självförverkligande mot bakgrund av stadens subkulturella musik- och barliv. Här finns en energi och en råhet som är uppslukande och får mig att känna en förmodligen pervers avundsjuka på Dezzy, som huvudpersonen heter.
Att det går att göra snygg science fiction även med små medel bevisas av tyske Marcel Barions The final land. En desperat flykt från en planet vi inte får veta något om blir till ett tätt kammardrama ombord på ett rymdskepp där något gått fruktansvärt snett för den tidigare besättningen. Det tog förvisso tio år att göra filmen, men resultatet av rymdbilder gjorda med hjälp av rykande tända ljus, pappkartong, akrylfärg i vatten och damm mot glas är förvånansvärt vackert.
Det är bara att hoppas att entusiasterna som med små medel får festivalen att återuppstå år efter år fortsätter att orka trots den otacksamma skånska publiken. Kanske behöver de en PR-konsult för att verkligen kunna nå ut, kanske hjälper det inte – jag vill minnas tidigare festivalår då FFF varit synligare, men ändå inte fått den stora publik festivalen hade förtjänat. Varje år förväntar jag mig en förändring. Kanske kommer den nästa år.
