I år firar Fantastisk Filmfestival i Lund 25-årsjubileum. Den missförstås fortfarande som bara lite lågbudgettrams men rättare sagt är den en banbrytande långkörare, och på senare år har den fått efterföljare i Stockholmsfestivalen Monsters of film. Genom åren har festivalen i Lund utvecklats från nördig grabbsammankomst till en internationell angelägenhet.

Den är en del av European Fantastic Film Festivals Federation, en sammanslutning bestående av sju europeiska festivaler som är fullständiga medlemmar, ytterligare elva anslutna och fyra festivaler som är stödmedlemmar utanför Europa. Varje fullständig medlemsfestival delar varje år ut priset Méliès d’argent, ”silverméliès”, och en film av de som fått priset utses att få priset Méliès d’or, ”guldméliès”. I den franska filmpionjären George Méliès anda inriktar man sig på det fantastiska, genrer som science fiction, skräck och fantasy och filmer som svårligen kan kategoriseras men innehåller gåtfulla eller fantasmatiska inslag.

Det är inte så att bara filmer med starka inslag av effekter och våld visas på FFF utan det subtila och vardagliga går hand i hand med det spektakulära. Det kan demonstreras av två true crime-filmer, The last to see them (Sara Summa) och Mope (Lucas Heyne). Medan förstnämnda film är en konstlös redovisning av en familjs sista dag i livet är sistnämnda ett bjärt kroppsvätskefyllt och våldsamt drama i porrindustrins lägsta kretsar. Jag för min del föredrar ändå The last to see them – medan Lucas Heynes film får mig att aldrig mer vilja se något som ens påminner om pornografi under resten av mitt liv.

Två av filmerna i Mélièstävlingen visades vid Black Nights-festivalen i Tallinn förra året och jag har skrivit om dem i det sammanhanget: det handlar om Werewolf (Adrian Panek) och Why don’t you just die (Kirill Sokolov). Båda är bra filmer, men Werewolf otvivelaktigt den starkare.

Jubileumsprogrammet är spännande om än något mindre än vad det brukar vara. En trend är att många filmer lutar åt det komiska mer än det rysliga hållet. Det är väl en läggningsfråga om en uppskattar det eller inte. Det är kanske inte min personliga kopp te överlag men funkar exempelvis utmärkt i ryska Why don’t you just die. Det kan vara svårt att få död på någon, det visste redan Hitchcock, och detta kan naturligtvis med fördel utnyttjas i komiska syften.

En annan film att hålla ögonen på är amerikanska dokumentären Horror noire: A history of black horror (Xavier Neal-Burgin). Skräckfilmen må te sig som en väldigt vit genre, men den har naturligtvis alltid haft en svart vid sidan om sin vita publik, och även om Jordan Peele representerar något av ett genombrott för svart skräck har det funnits svarta rollfigurer i skräck och svarta regissörer som gjort skräck också före honom. Xavier Burgins film visar hur svarta skräckfantaster hållit ut under åren trots genrens svarta monster och konventionen att ”den svarta alltid dör först”.

Filmfestivalen håller på till och med lördag och avrundas med Ryan Spindells The mortuary collection, en skräckkavalkad som delfinansierades via Kickstarter och hade världspremiär på Fantastic Fest i Austin, Texas häromveckan.