Gräv där du står – det är det kanske vanligaste rådet man kan få på en konstnärlig utbildning. Vissa auteurer tar till sig detta nybörjartips när konstnärskapet mognat så mycket att de kanske börjar oroar sig för att det ska vissna.

Ta bara Federico Fellini, ett världsnamn efter Oscarbelönade La strada och Cabirias nätter samt Guldpalmvinnaren Det ljuva livet. Hans kreativa ångest blommade ut i 8½  till omvärldens applåder. Den mer lekfulla Jean-Luc Godard var snabbare på pucken och gjorde Föraktet fyra år efter genombrottsfilmen Till sista andetaget, medan det för nya vågen-kollegan François Truffaut dröjde till tidigt sjuttiotal innan han rollsatte sig själv som kämpande regissör i Dag som natt.

Film om filmskapande – ett självklart uttryck för upphovsmännens cinefili? Eller är det bara en mer kultiverad form av att skriva självbiografi?

”Ta inte med det i någon av dina filmer!”, utbrister mamman till Antonio Banderas rollfigur i Pedro Almodóvar Smärta och ära, ett drama som snarare än att vältra sig i filmskapandet letar ursäkter för att trycka på konstnärskapets pausknapp. ”Jag gillar inte autofiktion”, slår hon fast.

Almodóvars egna yrke förekommer även i Begärets lag, Dålig uppfostran, Brustna omfamningar – men frågan är om alter egot någonsin varit lika tydligt som här. Banderas homosexuelle rollfigur delar sin regissörs lätt elektrifierade morgonrufs, klär sig i färgglada scarfar, har en löst åtsittande polotröja vars passform är identisk med de plagg som fyller skärmen när man bildgooglar Almodóvar.

Ytliga likheter, kanske. Men visst kan man ana viss självterapi när Salvador Mallo, regissören i filmen och till viss grad även filmens regissör, är så gammal och trött att han knappt orkar slita sig från avbytarbänken. Ryggsmärtorna och depressionerna har blivit värre. En daglig pillercocktail krossas och blandas ut med yoghurt. När han ska röka fredspipa med en forna samarbetspartner, en skådespelare som gjorde huvudrollen i en film som nu restaurerats och ska få nypremiär, blir det en närmast bokstavlig sådan – spetsad med heroin.

Ruset blir en naturlig ursäkt för att sväva bort i minnen. För vad vore en Almodóvar-film utan återblickar? Och vad vore hans återblickar utan spännande osäkringar av minnenas natur och funktion?

Flera scener utforskar Mallos barndom samt relationerna till hans mamma (i återblickarna spelad av Penélope Cruz) och en sexig, analfabetisk hantverkare. Inte helt oväntat visar sig sekvenserna vara mer regisserade och dramatiskt kryddade än vad man först kan tro – ett slags förkonstling av minnet, som ju även många vanliga dödliga gör sig skyldiga till.

Vad som får Smärta och ära att bryta upp från lejonparten av filmer med liknande metainslag är ointresset för själva skapandet. En avsmak, rentav. Mallo vill distansera sig från yrket och blir för hög för att närvara på sin nypremiär, besvarar frågor via högtalartelefon medan han snortar heroin och startar nya gräl med skådespelaren han just återförenats med. Som ursäkt skänker sedan Mallo den självbiografiska text som den comebackhungriga skådespelaren vill sätta upp som monolog. Mallos enda krav? Att hans namn ska strykas.

Ingen ska förstå materialets självbiografiska kopplingar – det är paradoxen som Almodóvar rör sig runt. Filmen är mindre excentrisk än vad många lär förvänta sig från den spanske regissören. Festen är slut, ungefär. Orken finns inte kvar längre.

Men Banderas har aldrig varit bättre. Han gömmer sig i sitt polokrageskal och ler med ögonen, de gånger ögonen inte tåras så subtilt att man nästan börjar oroa sig för om detta är hans och Almodóvars sista samarbete. Så drabbande är filmens starka farvälstämning.

Nuvarande missbruk möter missbruk från det förflutna, allt medan spänningen mellan fiktion och verklighet börjar likna ett beroendeförhållande. Smärta och ära experimenterar med drogerna, njuter av kicken men känner också abstinensen. Den hinner påbörja något slags tolvstegsprogram innan den plötsligt tar ett steg bakåt och erkänner: ja, det är ett beroende.

Frågan är om man någonsin kan, eller ens vill, bli ren.