Mellan raderna tar sin utgångspunkt i ett lunchmöte mellan förläggaren Alain (Guillaume Canet) och författaren Léonard (Vincent Macaigne). Alain, som gett ut flera av Léonards böcker, förklarar över en ansträngd måltid att hans senaste verk inte är tillräckligt bra för att publiceras. Men när Alains hustru, skådespelerskan Selena (Juliette Binoche) – som också, visar det sig, är Léonards älskarinna – får höra talas om refuseringen angriper hon genast hans beslut.
Léonards böcker tillhör genren autofiktion: allt stoff hämtas direkt från hans eget liv. I hans fall med särskilt fokus på skabröst skildrade kärleksrelationer. Autofiktion är en genre som har varit med länge, men det är först på senare år som det blivit en ”stapelvara på dagens litterära marknad”, som Ebba Witt-Brattström formulerar det i Kulturmannen och andra texter. Författare som till exempel Emmanuel Carrère, Édouard Louis eller Karl Ove Knausgård skriver en form av prosa djupt rotad i egna livserfarenheter. Ibland skrivs litteraturen på andras bekostnad, och inte sällan genererar dessa verk debatt om vad man får och inte får skriva.
Om Irma Vep var Assayas Truffaut-film (den påminde mycket om La Nuit américaine), är Mellan raderna hans Rohmer-film. Den är tungt idéburen och upplagd som en serie samtal där olika ämnen avhandlas. Navet i detta polyfona maskineri utgörs av digitaliseringen, med särskilt fokus på den i Frankrike demoniserade e-boken. Förlagsassistenten Laure (Christa Théret) – som också, givetvis, är Alains älskarinna – får här iklä sig rollen som djävulens advokat. Hennes arbetsuppgift är, lämpligt nog, att sköta förlagets digitalisering, men Alain är skeptisk till hur e-boken kommer att klara sig. Även om den i nuläget säljer bra, oroar han sig över vad den kan komma att göra med marknaden i det långa loppet. Laure hävdar däremot med en nästan humoristisk (och ibland ganska platt) övertygelse att framtiden ligger för allt som överhuvudtaget är digitalt.
Assayas har gång på gång visat sig vara en pricksäker skildrare av unga människor, inte minst i den mästerliga Kallt vatten från 1994. Dikotomierna som gång på gång etableras i Mellan raderna mellan ungdom och ålderdom, nytt och gammalt, digitalt och analogt, blir ibland parodiska, åsikterna hävdas med en oförenlig övertygelse och i slutänden har knappt några ställningar ändrats. Den aviga inställningen till den digitala framfarten är ett illa dolt symtom för Alains, Selenas och Léonards känsla av att inte längre vara i fas med sin samtid, för en medelålderskris.
Alla är otrogna, mot och med alla, och äktenskapets socialt konservativa funktion är på sin höjd en yta, en glättig fernissa aktörerna upprätthåller.
Filmen beskriver det samtida högborgerliga livet som en sexfars i stil med något av Woody Allen eller Ernst Lubitsch. Alla är otrogna, mot och med alla, och äktenskapets socialt konservativa funktion är på sin höjd en yta, en glättig fernissa aktörerna upprätthåller genom parmiddagar och gemensamma semesterresor, men som ingen egentligen tror på. Samtliga lever dubbla liv (den franska titeln är Doubles vies), berättar berättelser om sig själva som inte stämmer överens med verkligheten. På sätt och vis blir Léonards romaner en kanalisering av en mer ärlig uppfattning om världen. ”Vi lever i post-sanningens tidsålder”, konstaterar Léonard. Han sätter fingret på en samtida fruktan inför att gå vilse i spegellandet, att virra bort sig i en alltmer trasslig härva av halv-sanningar, fiktioner och lögner. Livet blir inte bara dubbelt, utan oändligt obegripligt, och i slutänden är varenda berättelse omöjlig att verifiera. Allt är fiktion, autofiktion.
”Livet är inte någon roman.” Så börjar Laurent Binets nyligen utgivna Språkets sjunde funktion. Ironiskt nog handlar boken om en karaktär som börjar misstänka att han befinner sig i en roman. Mellan raderna har en liknande kvalitet, med den enda skillnaden att karaktärerna inte verkar misstänka att de befinner sig i en film. Assayas smyger in ett par brott mot den fjärde väggen, något som kanske inte är oväntat för någon som sett fler av regissörens ofta idiosynkratiska filmer. Personal shopper var en betydligt tyngre film, både tematiskt och i hur den hanterade stämningar. Mellan raderna lyckas dock på ett subtilare plan angripa samtidens upptagenhet vid autenticitet, subjektivitet och det antågande generationsskiftet inom kultursfären.
