Varför dokumentärfilm? Ett möjligt svar inspireras av Agnès Vardas film Documenteur från 1981. Den ytliga beskrivningen av filmen är intetsägande: ”Frånskild, skrivande kvinna och hennes barn försöker med knappa medel finna en ny tillvaro i Los Angeles”, men poängen är inte handlingen utan den gestaltade vardagsupplevelsen; känslan att vara i exil, att överleva, att vara utanför, men att ändå stundtals uppleva gemenskap och närhet. Aspekter av tillvaron reflekteras genom en serie strikt inramade och dröjande scener med Sabine Mamou och Mathieu Demy (Vardas egen son), mestadels filmade i ett hus inrett med containerfynd från ett av Los Angeles mer utsatta bostadsområden.
Documenteur är en originell pärla till film som kringgår filmindustrins och finansieringssystemens genrekategorier. Kameran interagerar med och ramar in aktörerna. Scenerna markeras i klippningen liksom för att göra åskådaren medveten om sin blick. Filmens övergripande rytm präglas även av berättarrösten (Joan Torres) som vid några tillfällen kommenterar och motsäger det som visas.
Ordleken i filmens titel antyder att den som dokumenterar är en lögnare, menteur, men Varda ”ljuger” knappast. Hon iscensätter och ljudsätter en egen upplevelse. Hon ”ljuger” i så fall för att berätta sanningen, men vilken sanning? Ett fragment av upplevd tid på plats i Los Angeles, en möjlig bild av många saker: Urban isolering, utanförskap, gemenskap, kreativitet, kärlek, ångest, skrivkramp och frihet. Allt tycks förmedlas med drabbande precision genom en dröjande kamera, en riktad uppmärksamhet mot minsta gester och ljud. Kameran observerar, men kamerakvinnans osynliga närvaro är högst påtaglig. Kanske är det föreställningen om dokumenterandet som underställt motivet och slumpens roll som Varda värjer sig mot? Förmodligen skriver hon under på Chris Markers uttalande att ”Sanning är inget annat en ett påhitt, en konstruktion. Men jaget är inget artificiellt. ’Jag’, ego, står för minne, blick, känslighet, intelligens.”
Documenteur är ingen dokumentärfilm, men den belyser en viktig möjlighet för filmberättelser som tar sin utgångspunkt i faktiska möten, platser, minnen och i frågor om livsvillkor och strukturproblem. Under visningen av ett utmätt, gestaltat tidsrum på filmduken delar åskådarna en personlig betraktelse över världen och vad det innebär att vara människa. Här finns möjligheter till nya insikter och engagemang, till inkännande porträtt och oförglömliga möten. Det allmänna mediebruset bryts av ett arrangerat flöde av ljud-bilder som kan beröra, förföra, men även helst störa och dröja sig kvar långt efter visningen.
Det vore problematiskt att se ”dokumentären” som något väsensskilt ”fiktionen”. Lika märkligt som att föreställa sig historieskrivningen utan den gestaltade berättelsens form, eller redogörelser om det förflutna utan fantasin och inlevelseförmågans betydelse. ”Dokumentärfilm” inbegriper dessutom så många olika uttryck och mediekulturer. Egentligen ligger den viktigaste skillnaden mellan det fiktiva dramat och dokumentärfilmen i produktionsprocessen, att anlitade skådespelare får betalt medan dokumentärfilmens aktörer istället själva betalar med sina ansikten och privata erfarenheter.
I dokumentärfilmens historia finns samtidigt en fascinerande, mångfacetterad tradition att gestalta minnen och glömska, livsberättelser och platser, att fråga kritiskt, att belysa problem och vilja förändring, att återuppliva film- och mediearkiv, att resa och berätta om världen, men även att undersöka bildens sanningsanspråk och den förväntade dokumentära impulsen att vilja förklara och övertyga. Kanske behöver vi nu mer än någonsin filmer som utforskar komplexiteten i det valda ämnet, som bejakar ny kunskap och delad erfarenhet, men som just även förmår undersöka och kommentera den egna konstruerade utblicken. Över tid blir varje film ett dokument och ljud-bildens mening är aldrig något givet. Men dess betydelse som producerat och re-producerat arkivminne är oerhörd.
Texten publicerades ursprungligen i FLM Höst 2018, som hade tema dokumentärfilm.
