FILM. Faces, places (Agnès Varda och JR, 2017). Se filmen här.
Tillsammans med JR bildar Agnès Varda, han 30 plus och hon 90 minus, en något osannolik konstnärsduo. I den bedårande och politiska dokumentären Faces, places åker de omkring i en minilastbil, som också fungerar som megafotoskrivare, på den franska landsbygden och möter människor.
Faces, places är inte första gången som Agnès Varda har varit ut på vägarna i sina filmer. I Vagabond från 1985 fick vi följa en kringströvande ung kvinna genom franska vindistrikt vintertid. I dokumentären Efterskörd från 2000 närmade sig Varda fenomenet ”att glanera” (filmens originalttitel lyder Les Glaneurs et la Glaneuse), vilket kan översättas med ”att skörda” eller ”att plocka”, men förstås också för tankarna till ”att flanera”.
Det var för övrigt precis vad huvudpersonen gjorde i Vardas genombrottsfilm Cléo från 5 till 7 från 1962. På Paris gator betraktade hon sin omgivning och fick även syn på själv, bland annat genom speglingen i ett skyltfönster. En sorglös sångerska som vaknade ur sin dvala, tog av sig solglasögonen och vände blicken mot omvärlden och återvann sin subjektivitet. Fransk filmexistientialism när den är som bäst.
Temat med kroppens plats i det offentliga rummet återkommer förstås i Faces, places, även om den som sagt inte utspelar i den franska huvudstaden och definitivt inte handlar om en ung kvinna på resa mot självinsikt. Faces, places fokuserar istället på människor som har hamnat utanför vårt medialiserade samhälle, och som därmed knappt tycks finnas till, men som här får ansikten igen via fotografiska muraler.
Konst som aktivism har sällan varit lika glädjespridande. Det är desto mer deprimerande att undersöka strömningsutbudet när det kommer till Agnès Vardas tidigare filmer.
Enligt en uppmärksammad studie från mediaforskare på Södertörns högskola framgick nyligen att endast fem procent av de som syns i SVT:s program kommer från arbetarklassen. Lägg därtill mediernas storstadscentrering och det blir uppenbart att Faces, places är precis lika angelägen i Sverige. Svenska dokumentärmakare håller också redan på att rucka bilden av glesbygden i filmer som Lgh + bil + allt jag har och äger, Hjärta Norsjö och Händelser i Ydre, som får biopremiär i vår. Visst bör Filip och Fredriks Tårtgeneralen samt Gabriela Pichlers Amatörer också nämnas i sammanhanget.
En av platserna som JR och Varda besöker är kemifabriken i Saint-Auban i sydöstra Frankrike. De bjuder in arbetarna till en fotografering och låter dem göra avtryck. Konst som aktivism har sällan varit lika glädjespridande.
Det är desto mer deprimerande att undersöka strömningsutbudet när det kommer till Agnès Vardas tidigare filmer. I Faces, places finns exempelvis flera referenser till hennes konstnärskap, bland annat filmen-i-filmen i Cléo från 5 till 7, där en oförskämd regissörskollega och generationskamrat medverkar. Och i sekvensen där Varda och JR knackar på hos Jean-Luc Godard i Faces, places får den här feel good-dokumentären trots allt en välbehövlig dos svärta och smärta. Men Cléo från 5 till 7 går inte att strömma, inte heller hennes andra 60-talsmästerverk Min lycka, eller det fransk-svenska filmsamarbetet Varelserna från 1966.
Från Vardas långa karriär är det bara Agnès stränder från 2008 som finns tillgänglig. Den rekommenderas varmt, med reservation för att det kan leda till frustration. Precis som Faces, places är det nämligen en film som blickar tillbaka på Vardas filmografi – och på filmer som det alltså krävs viss ansträngning samt dvd-spelare för att kunna se. Agnès stränder är hur som helst en rörande rolig krönika med rekonstruerade scener ur hennes liv uppblandade med återbesök på inspelningsplatser och klipp från hennes tidigare filmer.
I Agnès stränder beskriver Varda Vagabond från 1985 som ett konstnärligt utlopp för feministisk ilska. I filmen strövar nyligen myndiga Mona likgiltigt omkring, ströjobbar och fryser i sin skinnjacka. Filmen har beskrivits som Vardas Odysseus – och hennes egen fascination för den grekiske havshjälten framgår även av kortfilmen Ulysse från 1982.
En av den franska nya vågens främsta regissörer förtjänar ett bättre digitalt flöde.
