FILM. Prövningen (Cristian Mungiu, 2016). Se filmen här.

Prövningen, den rumänske regissören Cristian Mungius senaste film, inleds med en vy över ett bostadsområde i den transsylvanska staden Cluj. Grå lägenhetshus ramar in en sliten promenadväg där en och en annan plastpåse blåser förbi. Efter några sekunder krossas fönsterrutan som tittaren ser ut genom. Detta, säger bilden, är en postkommunistisk öken; allt är fult, alla har ångest, samtliga gemensamma utrymmen och funktioner tycks ha förfallit, och ingen känner lojalitet med något annat än sig själv och sina närmaste.

I lägenheten vars ruta krossas bor den medelålders läkaren Romeo (Adrian Titieni) och hans deprimerade fru (Lia Bugnar). Romeos mål i livet är att tonårsdottern Eliza (Maria Drăguş) ska börja studera vid ett engelskt prestigeuniversitet som hon erbjudits ett stipendium till. Själv lämnade han tillsammans med hustrun Rumänien under Ceaușescu, men återvände efter diktatorns död i hopp om att vara med och bygga upp landet på nytt. Misslyckandet – så upplever han det – har gjort honom kraftigt desillusionerad, och det enda han anser räknas vad gäller Elizas framtid är att hon hamnar i ett ”normalt land”, till exempel det ”mer civiliserade” England.

I fråga om stämning och scenografi ligger Prövningen alltså närmare Mungius genombrottsfilm 4 månader, 3 veckor och 2 dagar från 2007 än hans senaste och bästa, den sällsynt otäcka Bortom bergen från 2012 som beskrev exorcism i ett nunnekloster. Men de övergripande frågorna är i någon mening gemensamma för alla tre filmerna: skuld, arv och den enskildes ansvar och handlingsutrymme inom ramen för kollektivt förtryck.

Mer specifikt handlar det här om korruption. Dagen innan Eliza ska skriva slutprov med de strålande resultat som krävs för att stipendiet ska bli hennes utsätts hon nämligen för ett våldtäktsförsök utanför skolan. Romeo blir desperat: Eliza är absolut inte i skick att prestera akademiskt, men övergreppet understryker ytterligare vikten av att rädda henne från hemlandets gränslösa barbari. Till slut, fastän han berömmer sig om att aldrig ha tagit emot mutor från en patient, bestämmer han sig för att flytta fram en lokal pamp i organdonationskön i utbyte mot att den senare ser till att fiffla med provresultatet. 

Är det rättvist? Nej, det är svårt att hävda. Men det är inte heller rättvist att Eliza utsätts för sexuellt våld, eller att decennier av exploatering, vanstyre och just korruption har gjort Rumänien så svårt att leva i att Romeo mycket väl kan ha rätt i att dottern inte har någon framtid där (hur lätt det är att utvandra är en annan fråga). Kapitalismens definitiva intåg i landet tycks nästan gjort de informella ekonomierna, baserade på tjänster och gentjänster, ännu viktigare: utan dem är det omöjligt att komma därifrån, och det är det alla vill.

Mungiu vecklar ut frågan genom att låta karaktärerna inta olika etiska hållningar som ställs mot varandra, vilket ger filmen ett klassiskt, nästan uppbyggligt drag. (Man föreställer sig klassrumsdiskussionerna: Vem har rätt? Varför?) Fotot syftar till att förstärka känslan av stress och intimitet: personerna filmas i halvfigur, ofta bakifrån, som om tittaren själv förföljer den paranoida Romeo där han rusar runt med en ständigt ringande mobil som han aldrig svarar i. På så vis ska även vi dras in i systemet, motvilligt men utan att stänga av, precis som alla andra.

Funkar det? Ja, på sätt och vis – Prövningen är utan tvekan en mycket bra film. Ändå ser jag färdigt den utan att känna något annat än en genuin men pliktskyldig beundran för det skickliga hantverket. Och kanske är det just här problemet ligger: att den är så duktig, så kompetent, att den känns mer eller mindre som vilken guldpalmsbelönad film från de senaste femton åren som helst. Är det någon estetik som har stelnat i sin form så är det väl just den här sortens grådaskiga och bröderna Dardenne-doftande socialrealism, nertyngd av sin egen välvilja och så utnött att den känns allt annat än realistisk. I nästa film hoppas jag att det riskeras mer än så här. Kanske kan Mungiu krossa rutan på riktigt.