Patricia Highsmiths berättelser inleds ofta med ett ödesdigert, för det mesta pinsamt misstag. I stället för att stå för eller försöka rätta till sitt misstag brukar huvudpersonen dra ner sig i ett slags malström av dåliga beslut och omoraliska handlingar. Omgivningen fungerar som en ohjälpsam, ibland hånfull och nedvärderande katalysator. Men även om händelseförloppet tycks vara ett slags dominoeffekt, där det ena nödvändigtvis ger det andra, så är det tydligt att människors reaktioner och beslut hela tiden skulle kunna vara helt annorlunda.
Aslı Özges film All of a sudden påminner mycket om en roman av Highsmith. Karsten har en privat efterfest med Anna, en för honom obekant kvinna. I nästa scen springer Karsten desperat till vårdkliniken i närheten – som naturligtvis, mitt i natten, är stängd. Hemma igen ringer han ambulansen, och vi ser Annas nakna ben liggande på golvet bakom honom. När ambulansen kommer är hon död. Vi kan lugnt konstatera att Karsten, vad som än har hänt mellan honom och Anna, inte agerar särskilt konstruktivt i den här situationen. Hans misstag kommer att skicka ner honom i malströmmen – och han tar omgivningen med sig. Precis som hos Highsmith saknas en moralisk trygghet att hålla fast vid. Det är en cynisk blick på mänskligheten som kastas fram.
Filmen utspelar sig i en tysk småstad i bergig miljö. Genom fotografen Emre Erkmens objektiv framträder naturen som en vykortssöt inramning av den småsinta, instängda mänskliga gemenskapen. Özges psykologiska skärpa och skådespelarnas ensemblespel gör All of a sudden till en isande upplevelse. Förtjusta tyska kritiker talar om Aslı Özge och Min pappa Toni Erdmann-regissören Maren Ade som spjutspetsen på en ny generation tyska filmare.
Att döma av det jag sett är min favorit än så länge Özge. Hennes film var min stora uppenbarelse under mitt festivalbesök i Göteborg (min andra favorit i programmet, Raw, hade jag lyckats se redan före festivalen). Nu hoppas jag på att All of a sudden får biografdistribution i Sverige.
