Den före detta filmkritikern och festivalprogrammeraren Pimpaka Towira har tidigare gjort en långfilm, en dokumentär och några kortfilmer. Däribland Worldly desires, regisserad ihop med Apichatpong Weerasethakul vars Cemetery of splendour visades på Göteborgs filmfestival i år (missade den tyvärr!). Det gjorde även Towiras andra spelfilm, den poetiska roadmovien The island funeral – en vaggande 16mm-studie i minnen, alienation och rädslorna som slagit rot i ett polariserat samhälle.
Laila (Heen Sasithorn), hennes bror (Aukrit Pornsumpunsuk) och deras ängslige vän (Yosawat Sitiwong) bilar för att träffa syskonparets faster i Pattani i södra Thailand, till större del bebott av landets muslimska minoritet. Gång på gång kör de vilse, osäkra på vilka som kan eller vill hjälpa till. Plötsligt bromsar Laila in. Hon tror sig ha sett en naken kvinna i kedjor som korsat vägen. Rädslan stiger. Särskilt eftersom de just läst om ett terrorattentat vars för- och efterspel antyds i en otäck, suggestiv och dialogfri sidohistoria.
The island funeral lyckas med konststycket att trampa fram självklara spår i ett drömskt gränsland utan skarpa konturer. Många frågor förblir obesvarade, men den ovissa vägen asfalteras med enkel symbolik, gryniga perspektivbilder, långsamma panoreringar och postrockgruppen Inspiratives dåsiga gitarrspel.
Några stopp, obekväma höger-eller-vänster-val och en mystisk guide leder sällskapet mot fasterns ö. En mystisk ö där stigarna skyms av sagolik växtlighet. Invånarna rör sig som sega vålnader, få ord yttras, facklor viskar och fotogenlampor flämtar. Fastlandets konflikter har nått dit och titeln anspelar lika mycket på själva ön som den begravning som äger rum där.
Så vad är det egentligen för en ö? Efter visningen berättar regissören att den hittades obebodd innan inspelningen, men rustades upp för filmens skull. Alltså en fiktiv tillflyktsort, förgiftad av verkligheten och sänkt av intolerans. Lika drabbande som det är djupt oroväckande.
