Kobras avsnitt om Hollywoodsvenskar var en sömnig säsongsstart för det anrika kulturprogrammet. Både okritiskt och oinspirerat. För femtioelfte gången i ordningen fick vi höra berättelsen om svenskinvasionen av Hollywood och vilken stor budget filmerna har om man jämför med i Sverige.
Därutöver inte mycket till frågeställning eller ögonöppnande infallsvinklar. På frågan varför drömfabrikens talangscouter just nu har siktet inställt på Sverige, svarade producenten Michael Costigan att hans intresse beror på att svensk film står för något tankeväckande som skiljer sig från Hollywood-idealet.
Smickrande, javisst. Men där hade det ändå varit intressant med en kritisk följdfråga eller voice over-reflektion. Costigan pratar nämligen om Stieg Larsson-filmatiseringar snarare än Lisa Aschans Apflickorna eller Måns Månssons Hassel. Bara för att ta två spännande svenska filmer som definitivt aldrig hade kunnat (re)produceras av majorbolagen.
För i själva verket förhåller det sig ju tvärtom – det vill säga att den svenska filmbranschen sedan millennieskiftet har lärt sig göra genrefilm efter Hollywoods avbild och sedan smaka av den med precis lagom mycket lokal krydda. Different different but same.
Det är väl också därför det tolkas som höjden av framgång för svensk film att få detta erkännande av just Hollywood. Till exempel när Alicia Vikander och Noomi Rapace får roller i mediokra storproduktioner.
Daniel Espinosa stod dock för ett par klargörande uttalanden i programmet, bland annat om regissörens försvagade ställning i den amerikanska produktionsapparaten. Om det minskade konstnärliga handlingsutrymme som bland andra även avhopparen Steven Soderbergh vittnat om och som jag nämner i min artikel om svensk films tillstånd.
Hollywood är kanske ingen dröm värd att tjusas av?
