Mina försiktiga förhoppningar om en iransk glasnost efter nyöppningen av House of cinema och frisläppandet av elva politiska fångar, fick sig tyvärr en törn i veckan när det framkom att regissören Mohammad Rasoulof gått samma öde till mötes som Maryam Moghaddam. När Rasoulof anlände till Teherans flygplats den 19 september fick han direkt passet konfiskerat. Nu får han inte lämna landet.
Rasoulof mottog i våras kritikerpriset i Cannes för den rasande ilskna Manuscripts don’t burn, som handlar om det 80-tal iranska författare, intellektuella och oppositionella som dödades av regimen under de så kallade ”seriemorden” mellan 1988 och 1998.
Precis som Jafar Panahi har Rasoulof tidigare dömts till sex års fängelse och 20 års arbetsförbud för sitt stöd till den iranska oppositionen 2010. Fängelsestraffet mildrades sedan till ett år, och han har alltså precis som Panahi trotsat arbetsförbudet. Något som vi uppmärksammade i vår special om den iranska filmen i nya numret.
Nu kan han inte som planerat närvara på vare sig Nürnbergs eller Hamburgs filmfestival och hans jurymedverkan på Doclisboa i Portugal ligger också i farozonen. Tanken var även att han skulle presentera Manuscripts don’t burn på Stockholms filmfestival i november.
Förmodligen är det den internationella uppmärksamheten som provocerat regimen. Det är också den internationella opinionen som är vårt enda påverkansmedel mot den.
Därför är vi mycket tacksamma över gensvaret på vårt upprop för Maryam Moghaddam. Det har hittills delats närmare 1000 gånger, fått 60 kommentarer och uppmärksammats i flera stora medier.
Och så här sa Maryam själv när Sveriges radio ringde upp henne i Teheran: ”Jag blir så glad. Det är så värmande att det finns folk där hemma som tänker på mig. Jag tror och hoppas verkligen och tror att det har någon effekt. Det är alltid så. Flera röster är högre än en.”
På bokmässan i Göteborg förra helgen anordnade vi ett samtal om uppropet. Det gästades av Maria Hedborg, som var med att grunda Backa teater och arbetat tillsammans med Maryam på deras uppsättning av Brott och straff. Och precis som hon påpekade är det viktigaste vi kan göra för Maryam att inte glömma henne.
