Jag åkte hem från Cannes i onsdags, så jag missade bl.a. Alexander Paynes svartvita demensskildring Nebraska, Mads Mikkelsen på franska i Arnaud Des Pallières Michael Kohlhaas och inte minst Abdellatif Kechiches tre timmar långa lesbiska kärlekshistoria Blue is the warmest colour, som verkar ligga bra till för Guldpalmen. Lika solklar favorit som Amour var förra året är den dock inte. Vi får se imorgon.
Igår och idag har däremot en rad andra priser delats ut. I Un certain regard, med Thomas Vinterberg som juryordförande, gick det främsta priset till Rithy Panhs The missing picture, en självbiografisk lerdokumentär om regissörens uppväxt i Kambodja. Palestinske Hany Abu-Assads Omar fick juryns pris och Ryan Cooglers Fruitvale station fick ”framtidspriset”. Noterbart är att ingen av de ovanligt många (åtta) filmer som regisserats av kvinnor vann något pris. Alla vinnare här.
I Quinzaine des réalisateurs fick franske Guillaume Galliennes Me myself and mum det förnämsta priset, men även Clio Barnards The selfish giant belönades. Jag saknade förstås ett pris till Ari Folmans The congress. Fler vinnare här.
Internationella kritikerförbundet Fipresci delar ut priser i tre sektioner. Bland filmerna i huvudtävlingen prisades Blue is the warmest colour, i Un certain regard iranske Mohammad Rasoulofs Manuscripts don’t burn och i Quinzainen amerikanske Jeremy Saulniers Blue ruin. Slutligen gav Ekumeniska juryn sitt pris till Asghar Farhadis The past.
