Årets afrikanska film i tävlan är tchadiska Grigris. Regissören Mahamat-Saleh Haroun var senast med 2010, då han vann juryns pris för En man som skriker. Grigris är artistnamnet på huvudpersonen; en ung man som trots ett förlamat ben ägnar kvällarna åt att uppträda som dansare på en nattklubb. När hans styvfar hamnar på sjukhus behöver han dock tjäna mer och snabbare pengar och ger sig in i bensinsmugglarbranschen.
Man har sett det hundra gånger förut, i företrädesvis amerikanska gangsterfilmer – storyn är inte den här filmens styrka (med undantag för en mycket bra slutscen). Inte heller kvinnobilden: Grigris förälskar sig i en prostituerad kvinna som mest går omkring och ler. Vad som lyfter Grigris är huvudrollsinnehavaren Souleymane Deme, som själv har ett förlamat ben och som castades och skrevs in i manuset av regissören efter att denne sett honom dansa. Lyskraften hos Deme när han promenerar uppför röda mattan till Grand Theatre Lumière överstiger vilken Hollywoodstjärna som helst.
P.S. Några tävlingsfilmer jag inte har sett, efter avrådan från kollegor: Jimmy P. (Psychoteraphy of a plains indian), Arnaud Desplechins terapisession med Benicio Del Toro och Mathieu Amalric (”svag”), Shield of straw, Takashi Miikes roadmovie om en mördare med pris på sitt huvud (”fånig actionfilm”) samt Paolo Sorrentinos The great beauty, en Det ljuva livet-hommage om en journalist som ser tillbaka på sitt liv (”gubbar och horor”).
