Jesper Ganslandt har tidigare rört sig i manliga mentala miljöer. Såsom det övermäktiga vemodet över en förlorad ungdom i Farväl Falkenberg. Och den återhållna paniken inför ett begånget brott, ovisst exakt vilket, i Apan. Han har trängt in i det mänskliga psyket och sedan visat oss vad han där hittat i ömsinta och nerviga skildringar som varit svåra att värja sig emot.
I Blondie har han bytt såväl fokus som miljö i en mer traditionell historia. Här samlas fyra kvinnor, tre systrar och en mor, för första gången på många år. Det är mammas 70-årsdag som ska firas med partytält, orkester och hundratalet gäster. Eftersom ingen av huvudpersonerna mår tillnärmelsevis så bra som de ger sken av balanserar familjen ständigt på gränsen till katastrof och när den berusade storasystern klingar i glaset för att hålla tal förväntar vi oss en vändning à la Tomas Vinterbergs Festen.
Filmen är på teatervis indelad i tre akter vilket understryker dess huvudtema att vi alla, livet igenom, befinner oss på en scen och ses utifrån, av vår omgivning. Ibland med ömma blickar, ibland med illvilliga, men sällan – kanske aldrig – stämmer omgivningens bild av oss med vår egen. Glappet mellan det yttre och inre skaver, vår känsla av att vara missförstådda är fundamental och kan bara överbryggas i korta stunder av närhet och samförstånd. Därmed inte sagt att vi måste gå omkring och vara kroniskt förbannade över att ingen förstår oss. Vi har alla förmågan att försonas – om vi vill.
Det är ett inte alls ointressant tema. Varför jag aldrig blir riktigt engagerad i Blondie beror snarare på dess schablonmässighet. Tre systrar med varsin problematik. Den präktiga äldsta: sjuksköterska med duktighetssyndrom. Mellansystern som hamnat i kläm och glömts bort och kompenserar med en kokainbeströdd modellkarriär i Paris. Den yngsta, nervsvag och svartklädd med en oviss men cool tillvaro i London.
Kan det vara så illa att Jesper Ganslandt – åtminstone i nuläget – borde hålla sig till sina manliga mentala miljöer?
