En månghövdad panel ledd av Jannike Åhlund försökte idag komma tillrätta med den skeva könsbalansen i svensk film. I vår kommer det ju 13 svenska långfilmer. Samtliga är regisserade av män. I panelen fanns det en klar majoritet för en kvoteringslösning. Norskan Mari Teigen, forskningsledare på Institutt for safunnsforskning, berättade om hur lyckosam en resolut kvoteringspolitik har varit för att få in kvinnor i norska bolagsstyrelser. Andelen kvinnor ökade radikalt, utan att den norska ekonomin havererade, som kvoteringskritiker skrikit om. I Norge finns nu ett förslag på kvotering även i filmbranschen.
Debatten var till en början en aning konsensussömnig i sin kritik av branschattityder och filminstitutets handfallenhet, men när publiken bjöds in i diskussionen hettade det till. Cissi Elwin Frenkel höll ett animerat försvarstal för filminstitutets linje, och sa att hon blev upprörd över Hynek Pallas uttalanden – och ”slafsiga stil”.
Leif Pagrotsky, som i veckan gjort ett könspolitiskt utspel, menade från publikplats att staten borde rikta hårdare krav mot filmbranschen, som en förutsättning för att miljonrullningen (nåja) från statskassan ska fortsätta.
En filmare i publiken menade att den skeva könsfördelningen var ett demokratiproblem, och antydde att hon skulle straffas för sin frispråkighet med förlängda handläggningstider för sina stödansökningar, varpå Charlotte Denward, chef för produktionsstöd på SFI, genmälde med höga burop.
Trots panelens (och av applåderna att döma – publikens) kvoteringslängtan är det nog tveksamt om vi får se ett liknande försök som i Norge. Åse Kleveland, kom tillbaka?
