Förutom könsmaktsordningen finns det ytterligare en viktig orsak till den långa raden av gubbar i startfältet i Cannes. Festivalen har en uttalad idé om att bygga en kanon av ”sina” regissörer, som får återkomma med varje ny film de gör. När man väl är inne i denna kanon, har man klippkort för resten av livet, och därför är det svårt att knuffa undan gubbarna. David Cronenberg tillhör till exempel numera kanon, liksom Michael Haneke, och båda var således garanterade en plats i tävlingen oavsett hur bra eller dåliga deras nya filmer skulle visa sig vara. Andra regissörer är fortfarande ”prospects” och får nöja sig med att vara med lite då och då. Bland dem som kanske är på väg in i Cannes-kanon är tre europeiska regissörer som med sina senaste filmer fick sina Cannes-genombrott. 2007 tävlade Ulrich Seidl för första gången i Cannes, med sin andra spelfilm Import/export. 2008 vann Matteo Garrone Grand Prix för filmatiseringen av Roberto Savianos Gomorra. 2009 vann Jacques Audiard samma pris för En profet, som senare också Oscarnominerades. Seidl, Garrone och Audiard är nu alla tillbaka, med stora förväntningar på sig.

Audiards nya film, Rust and bone (De rouille et d’os), är den av de tre som har rosats mest här nere. Matthias Schoenaerts (bioaktuell i Bullhead) spelar en aggressiv före detta kickboxare som flyttar till en ny stad med sin femårige son i släptåg. Schoenaerts träffar späckhuggarskötaren Marion Cotillard, som råkar ut för en tragisk olycka. Vilket bara är början på dramatiken. Kemin mellan Schoenaerts och Cotillard är påtaglig, men jag tycker att filmen är lite för konstruerad för att vara värd en Guldpalm. Det blir för många vändningar, det är för tydligt att det är en skriven historia. Det känns lite som att titta på en Hollywood-film, vilket säkerligen är nästa steg för Audiard, men det river inte tag i mig på samma sätt som En profet.

Vidare Seidl, som med Paradise: love (Paradies: Liebe) gör en systerfilm till Laurent Cantets Mot södern, när han skildrar hur ett gäng österrikiska medelålderskvinnor åker till Kenya för att ligga med unga svarta män. Filmen är den (hittills) mest kontroversiella i årets startfält, med mängder av obekväma scener där de vita kvinnorna pratar om de svarta männen eller instruerar dem hur de vill bli kyssta eller knullade. Hela systemet är som ett spel, alla agerar utifrån givna roller, lite på samma sätt som Ruben Östlund menar att de svarta killarna i Play agerar utifrån förväntningarna på deras ”svarthet”. Liksom i Play använder också kenyanerna ett ”brorsan-trick” när de i stället för att ta emot betalning för sex, lirkar fram pengar genom att berätta om sin bror eller syster eller pappa som ligger på sjukhus och behöver pengar. Paradise: Love har fått hård kritik av branschpressen, men jag gillar den, trots att den är väldigt deppig (särskilt sexscenerna är bland de mest lustlösa jag har sett), och även om inte heller Seidl når upp till samma nivå som i sin förra film (eller för den delen Mot södern). Paradise: Love är den första filmen i en Paradise-trilogi, där huvudpersonens syster respektive dotter åker på semester/retreat i varsin återstående film (Faith och Hope).

Garrone slutligen penetrerar likt svenske Erik Gandinis Videocracy Italiens tv-kultur. En fiskhandlare går vidare från första uttagningen till Big Brother (eller Grande Fratello som det heter på italienska) och blir besatt av att komma med i det slutliga urvalet. Han förföljer förra årets vinnare för att få hjälp och han misstänker alla okända manniskor han ser för att vara spioner som bedömer om han passar i programmet. Temat har visserligen skildrats i mängder av andra filmer, och för ganska många år sedan: kritiken mot filmen handlar just om att den inte direkt känns brinnande aktuell. Men jag tycker tvärtom att Garrone har lyckats göra en tidlös film. Det handlar inte om Big Brother, det handlar om att stegvis förlora sig själv i en dröm och tappa greppet om verkligheten. Reality lär inte vinna Guldpalmen, men den är min favorit i tävlingen hittills. Fast lika bra som Gomorra är den inte …

Med andra ord: tre bra filmer, men inte tillräckligt bra för att garantera regissörerna kanonstatus.