Efter att ha läst intervjun i Senses of cinema med Jean-Louis Comolli, återvänder jag till en av essäerna han skrev under tiden som Cahiers du cinéma-redaktör mellan 1965 och 1973. I ”Teknik och ideologi: kamera, perspektiv och djupfokus” vände sig Comolli bland annat mot Bazins teleologiska uppfattning att filmspråkets utveckling fullbordar filmens förmodade realistiska kallelse. Det vill säga, att filmen med sina framsteg strävade mot att förverkliga vad han uppfattade som dess särskilda ändamål.
Och när Comolli diskuterar Bazins fäbless för djupfokus, och skepsis mot det manipulativa montaget, ger citaten ur Qu’est-ce que le cinéma? från 1958 eko ända in i samtiden: ”Djupfokus däremot återinför det tvetydiga i bilden.” För Bazin ger också tagningen med djupfokus åskådaren ”möjlighet att själv skapa åtminstone den slutgiltiga klippningen”.
Utgångspunkten för Bazins ideal är nämligen livaktigt än idag – inte minst i den svenska filmkritiken. Åtminstone att döma av Charlotte Wibergs granskning av kritikerkårens smakpreferenser i nya numret av FLM. I en genomgång av recensionerna av de senaste årens svenska kritikdarlings, upptäcker hon superlativ som ”tillbakahållen”, ”återhållsam”, ”lyhördhet”, ”lågmäld”, ”rent”, ”minimalistisk”, ”verklighetsförankring” och ”dokumentärkänsla”.
Wiberg konstaterar att alla positiva omdömen ”på olika sätt hänger samman med kontroll – med att som åskådare inte bli ’lurad’, manipulerad, översvämmad, bombarderad och därmed ’försvagad’. Att hylla det ’enkla’, det som inte tvingar sig på utan lämnar utrymme för åskådarmedvetandet, kan fungera som ett skydd mot att själv bli reducerad till något ’enkelt’. Som exempelvis en manipulerbar bölande eller vettskrämd varelse i biofåtöljen”.
Oaktat om Apflickorna, Flickan, Svinalängorna med flera verkligen excellerar i just djupfokus – det bazinska arvet är påtagligt. Och det faller sig kanske naturligt för en grupp människor som har till uppgift att upprätthålla en kritisk distans till sitt granskningsobjekt, att föredra filmer som de upplever – skenbart eller ej – låter dem göra just det. Filmkritiker vill drabbas självmant, inte manipuleras mot bättre vetande.
Men precis som Wiberg påpekar kan en konsekvens vara att filmer som hellre vill upphäva den kritiska distansen värderas som lägre stående. På slentrian – eller kanske av självbevarelsedrift. För om kritikern släpper hämningarna och tillåter sig att hjälplöst ryckas med, vad är hen då för slags kritiker? Vem älskar en lättpåverkad recensent? (Mer om filmpåverkan, och en möjlig känslostyrd filmkritik, i ett uppföljande inlägg.)