“Who doesn’t love a good comeback story?”
Så säger den överoptimistiska lokalpolitikern Amy Knopler i Parks and recreation (Greg Daniels, Michael Shur, 2009-2015). Ja, vem gillar inte en bra comeback? Det är ändå inte en given fråga, personligen är jag ett större fan av tragedier, att få se de som befinner sig på toppen falla är ju fantastiskt kul för oss cyniker. Men det gäller vad jag ser på duken eller i rutan, inte i verkligheten, eller? Beroende på vem kanske. If I had legs I’d kick you (2025) av Mary Bronstein kan jag inte begära något mer av på det här planet, filmen är en tragisk berättelse men utanför rutan har vi en bra comeback story.
Filmen är inte strikt en tragedi, men en melodram om en kvinna som kämpar för att överleva fallet och landa på fötterna igen samtidigt som världen fortsätter att kasta all möjlig skit på henne; en blodtörstig hamster, ett enormt hål i taket, en jävlig parkeringsvakt, dryga läkare, en terapeut som helt tröttnat på henne, en make som är konstant bortrest, och i centrumet av dramat finner vi en dotter som lider av ätsvårigheter vilket innebär en behandling som består av nattlig näringsintagning och dagliga besök på sjukhuset.
Filmen som hade premiär på Berlins filmfestival förra året och går upp i Sverige senare i vår, är Mary Bronsteins andra långfilm, som utkom 17 år efter debuten Yeast. Men varför tog Bronstein klivet bort från regissörsstolen och vad fick henne att komma tillbaka?
If I had legs I’d kick you är en spännande och innovativ film med hög intensitet. Filmen är påtagligt auteur, noggrant konstruerad för att tittaren ska sjunka in i huvudkaraktären Lindas värld, en psykolog som befinner sig i kris på typ alla tänkbara plan i livet. Filmen har kallats för en andlig kusin till Uncut gems (Josh & Ben Safdie, 2019) för sin höga och kaosartade intensitet i kombination med en kamera som ofta befinner sig bara några centimeter från skådespelarnas ansikten. Bronstein tillför ett effektivt grepp till stilen; vi ser nästan aldrig Lindas dotter, kameran undviker henne i scener då hon är med för att tittaren ska fastna med Linda och uppleva det hon känner. Det är som en omvänd cartoon network-serie, i vissa serier, exempelvis Ed, Edd, n Eddy (1999-2008), använde man samma grepp fast tvärtom; man klippte de vuxna från midjan uppåt för att betraktaren skulle stanna i barnens värld (och man sparade pengar på att inte animera de vuxna).
Bronsteins debut Yeast från 2008 är en film i mumblecore-genren, som kännetecknas av låg budget, naturalistiskt och improviserat skådespel, där berättelserna ofta handlar om unga vuxna som navigerar karriärsliv, privatliv och relationer utan fokus eller klara mål om vart de egentligen ska i livet. Yeast är ett typexempel på allt detta som följer Rachel (spelad av Mary själv), en ung lärare som försöker navigera två toxiska vänskapsrelationer. Idag är majoriteten av de medverkande i filmen stora namn i filmvärlden, Greta Gerwig spelar en av de toxiska vännerna, Josh och Ben Safdie spelar ett par störiga grabbar vid en bäck, fotografen till Good time (Josh & Ben Safdie, 2017), idag aktuell med Charli XCX och A24-samarbetet The moment (Aidan Zamiri, 2026) både fotar och skådespelar. Ronald Bronstein, Marys make, klippte filmen och hjälpte henne även att regissera när hon stod framför kameran. Ronald skrev också manus tillsammans med Safdie-bröderna till Good time, Uncut gems och Marty supreme (Josh Safdie, 2025). Han har dessutom klippt alla filmerna. Den amerikanska filmvärlden krympte precis i mina ögon, men det är förstås bara en illusion skapad av IMDB:s hemsida som med några få klick tar mig mellan några av de största filmhändelserna de senaste tio åren.
Med så stora namn i cast och team hade man kunnat anta att även Bronsteins karriär borde varit fylld med A24-producerade titlar från de senaste åren, men hon tog istället ett steg tillbaka från filmvärlden efter premiären. I en intervju med det brittiska filmmagasinet Screen Daily berättar hon varför. Svaret är tyvärr ganska dystert. Hon sade att under filmens premiär, då hon borde må fantastiskt, så tittade hon ut på sina manliga filmkollegor som satt med korsade armar. Flera år efter fick hon insikten att inställningen hos publiken handlade om: “This is our space. How dare you make a movie that’s better than my movie?” Signalerna som männen utstrålade blev anledning till att hon backade från filmvärlden. Men som den grävande imdb-narkoman jag är kan jag tillägga att hon gjorde en kortfilm med premiär 2009 som heter Round town girls. Synopsisen lyder:
In the first installment in a series of short films, two gutter punks who call themselves Hymen Holoco$t terrorize an overly accommodating man for laughs.
Detta är en egen spekulation men jag hoppas att filmen kom från en vilja att göra ett sista “fuck you” till de misogyna filmbrosen innan hon backade från filmkarriären. Round town girls är inte någon slags revengemovie utan tvärtom handlar den om två tjejer som terroriserar en snäll man. Tyvärr är det svårt att få tag på den, men jag väntar spänt på dagen då jag får se Hymen Holocaust trakassera en snällis. Med detta sagt hade det naturligtvis varit ‘roligare’ om hon inte hade fått det trista bemötandet och istället fortsatt att skapa film.
A24 har publicerat ett brev på sin hemsida skrivet av Mary Bronstein. I brevet berättar hon om sin upplevelse när hennes då 7-åriga dotter var sjuk. De bodde på ett hotell i Del Mar, Kalifornien och hon beskriver känslan av att befinna sig i en existentiell kris. Gör hon tillräckligt? Vem är hon om hela hennes existens kretsar kring att hennes barn ska må bättre? Orsakade hon sjukdomen, hur kan hon göra det bättre, och så vidare. Flera känslor, ljud och platser som hon beskriver känner man igen från filmen som till exempel ljudet från den svirrande medicinmaskinen, fältet utanför hotellet och känslan av att traumatiseras av andras förväntningar.
Att Bronstein inte har gjort en film på 17 år borde inte bara vara dystert, anledningen till varför hon först kände att hon behövde backa från filmkarriären är minst sagt usel. I brevet skriver hon att hon under sin kris försökte komma på om det fanns någon film som speglade det hon själv gick igenom. När hon inte hittade någon insåg hon att det kanske var hon som behövde göra den. Det är väl det fantastiska med någon så begåvad som Bronstein. Trots många år borta från regissörsstolen gjorde hon en film med en väldigt personlig berättelse, ett nytt tema för filmmediet att tackla. Dessutom har hon gjort det med en stark vision och vågade grepp, inget soundtrack utan bara ljuddesign, hon castade rapparen A$AP Rocky, före detta late-night värden, Conan O’Brien och använder sig av sci-fi-liknande effekter som gjorts i kamera. Filmen är mörk, obehaglig, detaljerad med skräckfilmselement, stundvis äcklig men också rolig när man känner att det bara blir för mycket. Att Rose Byrne dessutom Oscarsnominerats för sin roll som Linda talar väl mycket för både hennes och filmens kvalitet då den bara fokuserar på henne. Jag hoppas att Bronstein med sin bakgrund som psykolog hittar en ny intressant karaktär att djupdyka i, frågan är om det blir en till autofiktiv berättelse eller om hon nästa gång väljer att blicka utåt.
If I had legs I’d kick you får svensk biopremiär den 10:e april.
