På Berlins filmfestival tidigare i år, som jag skrev om i Clarté nr 1/25, skämtade min filmkritikerkollega om att det var tradition att gå och se den nya filmen av Hong Sang-soo och sedan äta på koreansk restaurang. Med andra ord, den sydkoreanska regissören har etablerat en så stadig produktionstakt att en film om året – ibland två – i princip är att vänta. Kanske var det främst på grund av regissörens eget höga arbetstempo som Cinemateket valde att inkludera Hong Sang-soos The day he arrives från 2011 i höstens visningsserie på temat Arbete som Clarté tidigare skrivit om.
Med erkänt mindre och mindre ekonomiska medel har han sedan debuten 1996 lyckats fortsätta skapa sina alster som alla liknar varandra, och på många sätt synes kommentera på regissörens egen inställning till sin verksamhet. Det är inte en Hong Sang-soo-film om den inte rymmer flertalet dialogscener över dignande middagsbord där ölglasen ständigt fylls på, något som ofta leder till personliga små sammanbrott. I den senaste, What does that nature say to you? som jag såg i Berlin, möter en pojkvän sin flickväns familj för första gången som dock snart börjar ifrågasätta att han kallar sig poet. Om man inte kan försörja sig på det man gör så är man väl ingen poet? Dessutom tycker det inte han har rätt att se sig som en lidande konstnär eftersom han kommer från en välbemedlad bakgrund och alltid kan luta sig på sina föräldrar. Berusad och nedbruten mot slutet lyckas pojkvännen ändå nå fram till en form av krass självinsikt och därigenom försonas med bilden av sig själv.
Bilderna i Hong Sang-soos filmer är statiska och klippen få, de samtalsdrivna sekvenserna utspelar sig över labyrintiska tidslinjer vars sceniska upprepningar speglar varandra. Stilen är vid det här laget lika igenkännbar som kryptisk. Säger dessa upprepningar något om livet? Det ville i alla fall kritikern Nick Newman påstå som hade med The day he arrives på sin lista när den brittiska filmtidskriften Sight & Sound år 2022 lät kritiker rösta fram historiens bästa filmer. Newman skrev: “Far as I can see, the closest a movie has come to telling us the meaning of life.”
Filmen handlar om regissören Sung-joon (Yoo Joon-sang), en erkänd filmregissör men som nu för tiden mest verkar undervisa. Tidigt i historien möter han en grupp beundrande filmstudenter, dricker sig full med dem för att sedan plötsligt få en knäpp och börja ropa “Sluta kopiera mig” varpå han förtvivlad rusar ut i natten. Därefter följer ett antal scener där han möter nya människor, går till en bar, dricker, möter ungefär samma människor igen dagen efter – eller är det samma dag, då ingen byter kläder? – dricker mer och konverserar om banala saker.
I Berlin visades också Mickey 17, av regissören Bong Joon-ho som tog världen med storm 2019 med Parasit. Det fanns något komiskt i att se de två koreanska regissörernas filmer tätt inpå varandra. Där den ena har utvecklat en minimalistisk stil som närmar sig en filmisk nollpunkt i skildringen av relativt välmående men smått uttråkade människors små besvikelser, har den andra gjort sig känd för sin maximalism och bombastiskt påkostade gestaltningar av extrema klasskillnader. I Mickey 17 spelar Robert Pattinson en “expendable”, en person som utför livsfarliga arbetsuppdrag och 3D-printas på nytt efter varje dödlig arbetsolycka för att kunna återupprepa lika farliga uppgifter dagen därpå. En mer direkt kritik av förbrukningsbar arbetskraft får man leta efter. Hong Sang-soo skildrar däremot aldrig arbetets upprepning, utan vänder sig istället mot de upprepande sätt som människorna fyller ut tiden på mellan sina arbeten. I The day he arrives formar sig berättelsens struktur till en komplex spegelväv men upprepningen når vare sig en kulmen eller ett crescendo, istället framstår bristen på djup i berättelsens visuella överlagringar som själva poängen. Hela tiden en öl till, en nudelskål till. Konsumtion som utfyllnad, uttryckt just genom att inget stannar kvar, när stunden är över är dess innehåll borta, en kyss på en snöig gata har glömts bort till nästa dag. Men just därför kan den också ske igen, som regissören Sung-joon i filmen inser.
När Sung-joon i The day he arrives på slutet blir uppfångad och fotograferad av en beundrare ser han lika tom ut som den kalla himlen som vilar över den lilla staden. Tiden stannar till sist upp i en stillbild som ska tas, utan att upprepas. Kanske är det detta frusna ögonblick som rymmer den största meningslösheten för inför beundrarens blick står regissören stum, knuten till ett yrke han verkar sakna kontakt med, samtidigt är han ingen utanför det heller. Den film i Cinematekets serie som kanske minst skildrar arbete som ekonomisk drivkraft har kanske ändå mest att säga om behovet av att ändå utföra det. Om man får tro Hong Sang-soo själv verkar han i alla fall ha en uppenbar vilja att aldrig sluta producera, utan att med fast takt fortsätta göra en film om året.
