Artikeln publicerades ursprungligen i FLM nr. 69 vintern 2024 innan filmutredningen hade tillkännagivits. Branschen har under våren 2025 påbörjat arbetet med att ge sina remissvar.

 

Filmen är under utredning! Återigen. Få andra konstformer förlänas lika ofta den breda byråkratins blick. Nu har regeringen tillsatt ännu en filmutredning, denna gång med Region Stockholms kulturdirektör Eva Bergquist som särskild utredare. Genom möten och samtal med representanter från filmindustrin och insamling av statistik ska utredningen ge en bred överblick av branschens villkor. I februari 2025 ska den presentera ett betänkande för en uppdaterad filmpolitik. Till sin hjälp har Bergquist utöver ett sekretariat också en expertgrupp som bidrar med sina tankar: regissören Ruben Östlund, medieanalytikern Johanna Koljonen, Göteborgs filmfestivals konstnärliga ledare Pia Lundberg, filmvetaren Jan Holmberg som är verkställande direktör för Stiftelsen Ingmar Bergman, Film i Västs analyschef Tomas Eskilsson samt verkställande direktören Raoul Grünthal. 

Trots att finansiering är ett av de minst intressanta aspekterna av filmskapande lyckas de flesta svenska filmsamtal ändå alltid hamna här. För att förekomma de trötta tiraderna om Sveriges snåla kulturklimat när industrin dricker öl på Göteborgs filmfestival i januari tänkte FLM försöka klara av frågan redan nu. Så, vad är det som står på spel? 

”Din första fråga gäller alltså varför man tillsätter en sådan här utredning nu”

FLM träffar Eva Bergquist på ett konditori en mörk novemberkväll i Stockholm för att bättre förstå utredningens syfte. 

– Omgörningen till en helstatlig filmpolitik 2017 innebar en stor förändring i hur filmen styrs och finansieras. Då är det rimligt att utvärdera det. Sedan har det hänt så otroligt mycket i hur publiken tar del av film sedan 2017.

 

Mellan 1963 och 2016 reglerades filmpolitiken genom filmavtal som omförhandlades vart femte år. Hur avtalen såg ut och vilka som omfattades av dem har varierat, till exempel tillkom videobranschen som avtalspart 1982 men gick ur 1998. I korthet byggde de på den modell som Harry Schein och dåvarande finansminister Gunnar Sträng skissade fram där biograferna befriades från nöjesmoms i utbyte mot att tio procent per såld biljett gick till Filminstitutet som omfördelade detta i stöd till filmproduktion, arkiv, dokumentation och restaurering av film. På grund av dalande biosiffror utgjorde biobiljetterna knappt 25 procent av intäkterna under de sista fem avtalsperioderna. Den rödgröna regeringen bytte år 2017 ut filmavtalet mot en helstatlig filmpolitik som idag finansieras av offentliga medel medan biobiljetterna beskattas som vanligt med 25 procent moms. Sverige har dock lägst statlig filmfinansiering i Norden där Danmark ligger etta, Norge två och Finland trea. 

Bergquist förklarar att digitaliseringen, strömningstjänsternas intåg och förändringen i svenska marknadsandelar som detta tillför har gjort att vi idag står inför ett förändrat landskap. Utredningen ska bland annat komma med förslag på hur de filmpolitiska målen ska formuleras, hur filmarvet bättre kan bevaras och tillgängliggöras samt hur de statliga stöden mellan Konstnärsnämnden, Tillväxtverket och Filminstitutet ska vara utformade. I juni gjordes något som är ovanligt för offentliga utredningar då man presenterade en nulägesanalys som delade med sig av arbetets resultat halvvägs in i processen. Analysen hade då fokuserat på fyra punkter: publiken, filmbranschen, de offentliga insatserna och filmarvet.

– Nulägesanalysen visade att Sverige sticker ut i vissa hänseenden. I jämförelse med andra länder har vi en relativt låg finansiering av film och en låg återhämtningsgrad vad gäller biosiffror efter pandemin. Däremot sticker Sverige ut vad gäller abonnemang på strömningstjänster. Därför är svenska beteenden och mönster intressanta att analysera nu, säger Eva Bergquist.

FLM ringer även upp Carl Javér, dokumentärfilmsregissör och ordförande i fackförbundet Scen och Film.

Scen och Film har haft ett möte med filmutredningen, vad tänker ni om varför den görs nu?

– Just nu är det lite pyspunkskänsla i branschen. Det har varit några år då man trodde att streamingbranschen skulle förändra väldigt mycket. Den pumpade in pengar men sen har det där vänt. Grundinställningen är att det är bra att det görs en utredning, vi behöver diskutera filmen som konstform och kulturellt fenomen, den blir alltför ofta styvmoderligt behandlad. Sedan vi fick en statlig filmpolitik blev det mer skarpt läge i frågan; vad vill staten och vad ska filmen föra tillbaka?

Hur upplevde du nulägesanalysen som presenterades i juni?

– Kanske att det var lite för stort fokus på de stora aktörerna, det visar på bristande förståelse för att svensk film är ett finmaskigt nät av olika mindre aktörer som är så otroligt beroende av att ha en rimlig försörjning mellan projekten. Det finns en viss tendens att tro på en trickle down-effekt, där man tänker att de större bolagens resurser kommer att gynna och komma de mindre till del genom fler arbeten men det fungerar inte så, särskilt inte när fler arbeten försvinner på grund av AI. Det är därför slate-stöden [stöd som kan ges för flera projekt i ett tidigt utvecklingsskede, reds. anm.] är så viktiga, eftersom de kan sökas för kontinuitet i arbetet och gynnar myllan genom att inte enbart bero på projekt. Förut kunde man få slatestöd som enskild skapare men det har tagits bort. Sedan finns det såklart andra frågor som är svårare att komma åt. Vad ska vi med den gemensamma berättelsen till? Vad ska vi ha dessa historier till? Vad ska vi med film till? Det är viktigt att få igång den diskussionen på politisk nivå.


Diskussionen är viktig även om risken med att föra den på politisk nivå är att dränkas av ett kulturpolitiskt floskelregn. FLM duckar därför frågan för denna gång och vänder istället tillbaka till den teknokratiska byråkratisvenskans formuleringar och statistik. En kik på Filminstitutets sammanställning “Filmåret i siffror 2023” (siffrorna för 2024 har ännu inte sammanställts) ger vid handen att svenska produktioner utgjorde sjutton procent av långfilmerna som hade premiär på bio 2023. Men trots att 2023 slog rekord i antal svenska långfilmer med premiär på bio låg Sverige lägst i Norden när det kommer till antal svenskar som såg inhemsk film på bio. Det totala filmtittandet, det vill säga biobesök inklusive strömning och VOD, såg däremot lite bättre ut där svenska filmer utgjorde 27 procent av tittarsiffrorna.

Men Eva Bergquist är mån om att slå fast att det inte går dåligt för svensk film.

– Det går dåligt för svensk film på bio men om du tittar på den långa svansen så byggs publiken över en mycket längre tidshorisont, ibland kan en film ha ett kort biofönster men sedan exponeras den över flera år i andra digitala kanaler.

 

En fråga som filmutredningen tittar på under hösten är om filmpolitiken bör utformas som en AV-politik. Då menas inte en aw-politik för branschmingliga after works där drinkbiljetterna motsvarar ett halvt utvecklingsstöd till en ung debutant. I nulägesanalysen står att läsa: “Bör filmpolitiken bli mer av en audiovisuell politik och i sådana fall i vilken bemärkelse? Bör till exempel dramaserier ges stöd på nationell nivå? Eller är det snarare ett värde i att hålla fast vid ett snävare filmbegrepp? Räcker det om Filminstitutet till exempel får ett bredare analysuppdrag eller kulturarvsuppdrag där filmen ses i en kontext av annan rörlig bild?”

Film är ju per definition ett audiovisuellt medium så vad är avvägningen där?

– Det här är en fråga som rör sig i många olika länder där man i Europa alltmer ser att man talar om en AV-politik istället för filmpolitik. Idag stöttar staten till exempel finansiering av dramaserier men en AV-politik skulle kunna innebära att man tar en mer aktiv roll i att stötta den nischen också. Frankrike är väldigt aktiva inom spelindustrin och i Norge stödjer man dramaserier och dataspel. Svensk dataspelsbransch är en av våra stora exportframgångar. Ska vi lägga mer pengar där eller inte? Vem skulle vara mottagare av mer stöd till dramaserier när vi har public service, TV4 och strömningstjänster? Frågan måste upp på bordet.

Utredningen är tillsatt av en moderatledd regering som ofta ger intrycket av att det finns ett intresse att minska offentliga medel till kulturen, kan det bli en konsekvens av utredningen?

– Jag kan inte läsa in den ambitionen i de direktiv som jag har fått. Sedan kan jag inte uttala mig om hur vårt betänkande kommer att tas emot för vi kan ju bara lägga fram förslag. Det är så offentlig förvaltning arbetar där vi skapar ett seriöst beredningsunderlag att ge till regeringen, som det så vackert heter på kanslisvenska.

 

När FLM senare talar med Manolo Diaz Rämö, ordförande för intresseorganisationen Oberoende Filmares Förbund (OFF), så summerar han sitt intryck av nulägesanalysen med att den presenterade en nykter syn på branschen.

– Den situation vi ser nu är att filmbranschen sakta kommer att kvävas om det fortsätter som det gör eftersom de offentliga anslagen har stannat på ungefär samma nivå det senaste årtiondet samtidigt som kostnaderna har stigit.

Han bekräftar samtidigt Carl Javérs bild av att utredningen inledningsvis inte verkade vara så insatt i den bärande roll som mindre produktionsbolag och aktörer har inom svensk filmindustri.

– Det är därför det är välkommet med en utredning för när OFF träffade dem fick vi intrycket att de var okunniga eller omedvetna om vårt perspektiv, det vill säga värnandet av mindre produktionsbolag och enskilda filmskapare. Men det kändes som att de kunde ta in detta när vi möttes. De större produktionsbolagen finns i storstäderna, medan det på alla andra orter bara finns mindre produktionsbolag. Det är viktigt att värna dem för att behålla ett levande filmlandskap.

Utredaren Eva Bergquist sa under vår intervju att få andra kulturområden utreds så ofta som filmen, vilket beror på att vi har en statlig filmpolitik som behöver ses över och utvärderas med jämna mellanrum. Men varför behöver vi en statlig filmpolitik?

– Den filmiska ekvationen går inte ihop. Vi vill ha en levande och självständig filmkultur men film är lika dyrt att producera i Sverige som i länder med betydligt större befolkningar. Vi har helt enkelt inte publiken att täcka upp för detta och därför behöver vi statlig finansiering.

Hur upplever OFF framtidssynen inom svensk filmbransch?

– Vi vill framförallt värna en bransch som rymmer mindre bolag och som ser mer långsiktigt. Titta på hur Ruben Östlunds produktionsbolag Plattform började*. Östlunds första film Gitarrmongot drog ingen publik och konsulenten blev utifrån vad jag har hört till och med utskälld för att ha stöttat den. Men idag ser vi vad det möjliggjorde. Det är vår förhoppning att utredningen presenterar konkreta förslag som förstår vikten av en industri som vågar blicka bortom jakten på enskilda publikframgångar och istället månar om en kultur där nya röster kan odlas över tid. Men sen får man se hur politikerna väljer att förvalta det hela.

 

Ja, vilka förslag som läggs fram och hur de tas emot återstår att se. Nu ska en mängd röster sammanställas inför det skriftliga betänkandet som därefter ska gå till remissinstanser och dryftas vidare. Innan vi vet utfallet är i alla fall förhoppningen att kansli-Sverige kan komma att lyfta de intrikata arbetsvillkor som bär upp den svenska filmindustrin. 

 

Fotnot: I FLM Nr. 4, 2008 skrev Jonas Holmberg reportaget “Den nya våren : det grönskar på den svenska filmtundran” där bland annat Fredrik Heinig på B-Reel och Erik Hemmendorff på Plattform intervjuas i egenskap av grundarna bakom två nyskapande produktionsbolag. Framgångarna med Call girl och Turist låg då ännu i framtiden.