Grand tour
Regi: Miguel Gomes
Land: Portugal, Italien, Frankrike, Tyskland, Japan, Kina
Speltid: 2 timmar 9 minuter
Biopremiär: 23 maj. Finns att strömma på Draken Film från juni.


Begreppet grand tour är starkt förknippat med den historiska företeelse som vi på svenska kallar bildningsresa. Under 1700-talet blev bildningsresan det etablerade sättet för unga män från aristokratin att komma ut och ”se världen”, samtidigt som de studerade språk, konst, arkitektur och historia. Resan följde en mer eller mindre fastställd grand tour, som tog dem till Sydeuropa och städer som Paris, Venedig och Rom; en rutt som sedermera också blev förebild för den framväxande massturismen.

I takt med att nöjesresandet spreds över världen etablerades regionala reserutter. Den egyptiska versionen utgjorde tidigare i år utgångspunkt för Amin Zouitens utställning Grand tour, som under våren visades på Konstakademin i Stockholm. Landskapsfilmen Vom Nil, utställningens centrala videoverk, följer samma rutt längs Nilen som den svenska drottningen Victoria av Baden färdades längs i slutet av 1800-talet. I fasta tagningar rika på atmosfär observeras samma platser som den fotograferande drottningen dokumenterade under sin resa för snart ett och ett halvt sekel sedan. Ett grepp som låter den koloniala turistens idévärld möta ögonblicksbilder från idag.

Det finns påtagliga likheter mellan Zouitens utställning och den portugisiska regissören Miguel Gomes senaste film – också den med titeln Grand tour. Utgångspunkten består av en kort passage ur den brittiske författaren W. Somerset Maughams reseskildring Herrn i rökrummet: en berättelse om en resa från Rangoon till Haiphong (The gentleman in the parlour) från 1930. Stycket beskriver författarens möte med en engelsk kolonialtjänsteman, som efter att ha varit förlovad på distans i sju år slutligen ska möta sin fästmö på kajen i Burma. Filmen inleds just där – 1918 i ett regnigt Rangoon, när engelsmannen Edward drabbas av plötslig ångest över giftermålet. Snabbt köper han en biljett till Singapore, som blir startpunkten på en irrande flykt genom Östasien med den försmådda fästmön Molly i hälarna. Sedermera blir det tydligt att resan av en ren tillfällighet följer rutten för vad som i början av 1900-talet var en asiatisk grand tour, populär bland européer – via städer som Bangkok, Manila, Osaka och Shanghai. Det ironiska är att Edward helt saknar resenärens nyfikenhet inför platserna han passerar. Insvept i en alkoholindränkt feberdröm röjer hans Buster Keaton-lika stenansikte knappt en sinnesrörelse.

Miguel Gomes har sedan sitt genombrott med Our beloved month of august (Aquele querido mês de agosto) från 2008 arbetat med tekniker som utmanar konventionell spelfilmsform. Anakronismerna, den dråpliga humorn och de metafilmiska inslagen i Grand tour känns således igen, inte minst från Tabu (2012) – vars blandning av kolonial tematik (den gången från portugisiska Afrika) och lekfull äventyrsroman utgör en tydlig föregångare.

Liksom Tabu följer Grand tour två parallella spår. Sekvenserna med Edward, och senare Molly, är inspelade i hårt kontrollerad studiomiljö, där den artificiella scenografin och ljussättningen åkallar Josef von Sternbergs fjärran östern-exotifierande 1930-talsmelodramer. Med den tyske föregångarens precisa känsla för camp ersatt av Gomes karakteristiska, något putslustiga form av humor. Bland annat synlig genom att Mollys främsta karaktärsdrag är hennes komiskt frustande och på gränsen till opassande skratt. De utstuderade studiotagningarna varvas med dokumentära bilder som, liksom i Vom Nil, är inspelade på de geografiska platserna i nutid. Resultatet blir en drömskt anakronistisk värld, där Edwards och Mollys spöklika kolonialfigurer samexisterar med mopeder och betongbyggnader.

Uppgiften att föra berättelsen framåt överlåts i hög grad till en osynlig berättare, vars språk och röst skiftar i takt med det land dit handlingen för oss. I övrigt utgör portugisiskan denna parallellvärlds lingua franca, inte sällan med medvetet komiska uttal av engelska namn som resultat.

Trots utsökta bilder och intressanta grepp är dock resultatet märkligt stumt. Även om den rastlösa resenärens blick av nödvändighet förblir ytlig, lider filmen av att Gomes aldrig lyckas levandegöra platserna eller persongalleriet. När färden tar oss uppåt längs den kinesiska Yangtzefloden påminns jag om Jia Zhangkes collagefilm Caught by the tides (2024), som liksom Grand tour arbetar med tiden och historien som töjbara element. Gomes må i jämförelse integrera sina disparata element på ett snyggare sätt. Men nog är Zhangkes tidsresa den som verkligen får tanken att svindla.

 

Se även: London (Patrick Keiller, 1994) Paul Scofields oefterhärmliga berättare återvänder till London efter flera år utomlands och upptäcker en stad på väg att gå under av kallhamrad nyliberalism. Dokumentära bilder och faktaspäckad lokalhistoria möter humoristiskt fabulerande i Patrick Keillers enastående essäfilm – som också är den ultimata travelogen.