”Årets hetaste nya stjärna!” Så beskrevs Heath Ledger i marknadsföringen av En riddares historia (2001). No lies detected, som man brukar säga. Förutom då att citatet i fråga, tillskrivet kritikern David Manning, var förfalskat. David Manning existerade inte ens, mer än som en pseudonym använd av Sonys marknadsavdelning.
Ändå fick herr Manning rätt till slut. Den hjärtekrossande gullegrisen från Perth, Australien, blev snabbt en publikfavorit och kritikerdarling. Han hedrades med en Oscarnominering för sin roll som garderobscowboy i Ang Lees drama Brokeback mountain (2006) och senare med en Oscarvinst för sin ikoniska, slitsamt metod-byggda tolkning av Jokern i Christopher Nolans The dark knight (2008). Som bekant utdelades statyetten postumt. Ledger vara bara 28 år gammal när han gick bort i januari 2008, efter en oavsiktlig överdos av sömn- och värktabletter.
Ursäkta okänsligheten, men hade vinsten varit lika självklar om det inte hade varit för tragiken? Överdosen var liksom grädden på moset för den sortens självförbrännande, kreativa process som får contentjagande galafolk att vilja göra vågen. Ihop med de mytologiserande beskrivningarna av slitet det tog att komma in i rollen blev Ledgers död en av hörnstenarna för filmens hajpmaskineri.
Är det därför jag har så svårt för Ledger i den rollen? Jag avskyr när pretentioner gifter sig med PR.
När en ytlig referens till, typ, Francis Bacon kan få fanboys att iklä sig tweedkavaj över den ostbågsfläckiga Batman-t-shirten. Plötsligt ville alla de töntigaste killarna antingen klä ut sig till Jokern eller använda honom som motiv för fula tatueringar. Jag blev så less att jag började störa mig på Ledger i stort.
Synen av den utstuderat slarvsminkade Ledger som skjuter in nacken, vrider huvudet på sned och slickar sig om munnen… Jag vill bara skrika till skärmen: ”Why so serious?!”
När jag ser The dark knight, Brokeback mountain eller Monster’s ball (2001) – där han spelar Billy Bob Thorntons själsplågade son – kan jag inte låta bli att se en skådespelare som tar sig själv på för stort allvar. Lutar man sig lite mot skärmen kan man nästan se Oscarstatyetterna glimra i Ledgers nötbruna ögon. Där är någon som helt övergett det australiska gräsmolnet (enligt egen utsago rökte Ledger fem joints per dag i tjugo års tid) och förvandlats till den sortens svårmodiga, plågade, grymtande miljonärsbohem som får brunbrända Hollywoodjournalister att börja spekulera om galasäsongens guldgossar.
När Ledger dog, dog min relation till hans filmer. Jag hade sett dem, jag var färdig med dem. Färdig med honom. Trodde jag.
Bland det roligaste med att vara en allätande cinefil som lever ihop med någon som avskyr ”tunga” filmer är att man ständigt får chanser att omvärdera. Numera ska även våra två gemensamma barn skolas in i en sambokompromissad, nostalgiburen kulturkanon. Så det var väl bara en tidsfråga innan jag skulle återförenas med 2001 års ”hetaste nya stjärna”.
Plötsligt hamnar vi framför En riddares historia, den medeltida actionmelodramen där tornerspel matchas med modern arenarock i stil med Queens ”We will rock you”. Den är så skamlöst underhållande, så totalt obrydd om att ta sig själv på allvar. Ledger spelar huvudrollen som bonde som efter sin mästares död tar dennes plats och under fejkad adelsidentitet gör kometkarriär som tornerkämpe i 1300-talets England.
Den smittsamt smilande Ledger blir upp över ögonen förälskad i en fager dam spelad av en filmdebuterande Shannyn Sossamon, som inte verkar ha rollsatts för sin förmåga att fejka brittisk accent. I en av filmens härligare scener försöker Ledger författa ett kärleksbrev till sin älskade. Han har inte direkt pennans gåva, utan förlitar sig på feedback från sin brokiga kompisskara. Alla är hjärtekrossade utom Ledger, har regissören och manusförfattaren Brian Helgeland sagt om scenen. ”Och de är alla förälskade i Heath på något sätt.”
Ledger älskade tydligen manuset, älskade att spela in filmen och tog varje chans att hänga med sina älskade motspelare. Ett passionsprojekt, med andra ord. En rockriddare skapad under helt andra förhållanden än hans Joker. Och det syns.
Smått nykär söker jag mig tillbaka till Ledgers Hollywoodgenombrott: den Shakespeare-inspirerade highschool-komedin 10 orsaker att hata dig (1999).
Ledger är pluggets bad boy. Han får betalt av en nörd för att dejta en svårflörtad, smart och lite lätt pretentiös tjej (endast om hon blir utbjuden kan nörden få en chans att dejta hennes yngre, populärare syrra). Självklart får Ledger känslor på riktigt, vilket blir tydligt när han inför publik på fotbollsplanen bryter in med en hel skolorkester för att uppvakta sitt kärleksintresse genom att sjunga Frankie Vallis ”Can’t take my eyes off you”.
Det är den där sortens stora, hjärtevärmande scener som ens pretentiösa jag desperat försöker stöta bort tills man inser att ens smilgropar är framme och att slaget är förlorat. Hjärtat vinner alltid.
Är scenen lika oemotståndlig för dagens ungdom? Jag visar scenen för min elvaårige son (ungefär samma ålder som när jag själv såg den första gången på biograf). Han är tyst, han är fokuserad – mer fokuserad än glad. ”Det är ju Jokern!”, utbrister han plötsligt.
Nej, för fan. Det där är Heath Ledger. Det tog mig några år, men nu har jag äntligen insett det. Att jag älskar Heath Ledger.
Artikeln publicerades ursprungligen i FLM NR 69, december 2024.
