Vad är en dröm på film? Det kan vara kuslig musik, det kan vara ekande röster. Det kan vara skuggor, dimmor och rökmaskiner, långsamma övertoningar och vaselin på linsen som smetar ut konturernas skärpa. Helt enkelt olika försök att destabilisera den rörliga bildens torra och mekaniska (vågar man säga objektiva?) dokumentationsförmåga.
Egentligen har väl vita dukens drömmar sett och låtit lite hursomhelst, med adjektivet ”Lynchsk” som ett av många filmhistoriska kvitton. Verk som helt eller delvis utspelas i drömmar har dock en tendens att utnyttja en viss uppsättning konventioner. Så även i Wes Cravens Terror på Elm Street (1984), men här ligger det mest otäcka i dess förmåga att ständigt osäkra gränserna. Det är en film där sömnen är livsfarlig och mardrömmen är en otäck skrattspegling av en raserad verklighet.
Överraskningen blir stor för tonåringen Tina när hon vaknar upp efter att ha jagats av Freddy Krueger – en brännskadad pedofil rustad med rödgrönrandig tröja, fedorahatt och knivhandske – och inser att mardrömsvarelsens attack lämnat riktiga revor i hennes klädsel. Snart visar det sig att hela hennes kompisgäng hemsöks av honom. Enda gången de kan känna sig säkra är när de är vakna, så hur ska de lyckas överleva? Sova måste man ju göra förr eller senare.
Skräckveteranen Wes Craven hämtade inspiration från en artikel i Los Angeles Times, om livrädda människor som inte vågat sova – och sedan dött i sömnen. ”Jag ville bara göra något som kunde vara sant för alla åldrar och som vem som helst, i vilken kultur som helst, kunde relatera till. Sovande och drömmande och mardrömmar är eviga ämnen”, säger han i en återblickande intervju med skräcktidskriften Fangoria (nov 2014).
En sådan idé borde väl ha sålt sig själv? Nej, tvärtom. Enda intressenten var Robert Shaye, vars studio New Line Cinema senare fick smeknamnet ”huset som Freddy byggde” (delvis till Shayes irritation). Mycket av spänningen i Terror på Elm Street-filmerna kretsar kring tonåringarnas desperata försök att hålla sig vakna, bland annat med hjälp av kopiösa mängder kaffe och koffeintabletter. Sedan kommer ett plötslig hoppa-till-ljud eller en äcklig specialeffekt som avslöjar att de trots allt råkat somna.
Efter att Tina väl vaknat upp från det där första mötet med Freddy Krueger tycks drömmen ha sipprat in. Åter i verkligheten ses ett gäng gulliga lintottar hoppa hopprep. De sjunger en kusligt ekande ramsa om att ”Freddy är ute efter dig”, följt av en panorering som rör sig från barnens skutt i slowmotion till huvudpersonernas ankomst till plugget. En extremt effektfull övergång i stämning och medvetandegrad. Är ramsan ett försök att befästa Freddy Krueger som vandringssägen? En klassisk ”boogeyman”? Eller är det en slug strategi för att osäkra de världsliga distinktionerna och sudda ut gränsen mellan dröm och verklighet?
Sådana detaljer sätter guldkant på Terror på Elm Street. Även om kritikermottagandet kanske inte kan beskrivas som varmt var det flera vid premiären som noterade dess annorlundahet i åttiotalsslaskfilmens välfyllda pool av blodig B-film. De bisarra effekterna, den svarta humorn, Robert Englunds teatrala insats som Freddy, de surrealistiska stickspåren. Det här var något annat än alla filmer om stumma, maskbärande tonårsmördare med vassa tillhyggen.
Men så är ju också den forne humanioraprofessorn Wes Craven något mer pretentiös än många av generationskamraterna. Hans rape and revenge-debut The last house on the left (1972) modellerades efter Bergmans Jungfrukällan (1960), och under inspelningen av första Terror-filmen förbjöds team och skådespelare att använda ordet ”splatter”. Robert Englund har i en intervju stolt hävdat att deras filmers konstnärliga kvalitéer var vida överlägsna Fredagen den 13:e– och Alla helgons blodiga natt-filmerna (som John Carpenter-fan är det svårt att inte bli provocerad).
En stor del av succén hade kanske inte så mycket med konceptet att göra som den framgångsrika lanseringen av ett modernt filmmonster. Heather Langenkamp, som spelar huvudpersonen Nancy i första filmen, har pratat om hur hon på konvent och liknande avundsjukt sneglade mot Robert Englunds håll. Köerna ringlade alltid långa till hennes manliga motspelare. Många fans var till och med utklädda och sminkade till hans paradfigur – en ”Buttericksifiering” som tjänat franchisen väl.
I det avseendet har Freddy Krueger verkligen uppnått sitt mål: att ta steget ut ur drömdomänen och bli en del av vår verklighet. Så pass att upphovsmännen lagom till originalfilmens tioårsjubileum ansåg tiden vara mogen för Wes Craven’s new nightmare (1994).
Den sjunde delen i serien, tillika den första i Cravens regi sedan originalfilmen, är en tydlig förstudie till filmskaparens senare metaslashersuccé Scream (1996). Återigen handlar det om lager på lager, med en inledande slaskscen på en inspelning – som visar sig visar sig vara en drömsekvens. Hjärnspökenas offer är självaste Heather Langenkamp. I rollen som sig själv dras hon motvilligt tillbaka in i franchisen. Steg för steg förhandlas hennes liv till en mardröm i en film som är långt ifrån lika tankeväckande, fyndig eller otäck som den vill vara.
Just dess misslyckande, även kommersiellt (vid dess premiär var det den lägst inkomstbringande av Terror-filmerna), är kanske det som gör den mest intressant. Redan i den skeva och härligt oblygt queerkodade Terror på Elm Street 2 – Freddys hämnd (1985) stod det klart vilken avförtrollande effekt det kan få när Freddy tillåts härja fritt i verkligheten. I sådana stunder övergår filmseriens surrealistiska skräck i den sortens katt-och-råtta-splatter som Craven så gärna ville undvika.
Ironiskt nog får de tillkrånglade replikerna och det lätt solstingdisiga fotot den självreflexiva filmens verklighet att kännas mindre jordnära än föregångarnas. Snarare som sjuttielfte säsongen av någon urspårad Aaron Spelling-såpa. Trots skavankerna tar filmen åtminstone fasta på konceptets starkaste grundidé: att monstret under sängen är verkligt. Det väntar på dig varje gång du somnar. Dör du där, dör du på riktigt. En bärande del är också den panikartade kränkningen av privatlivets ultimata sfär. Om din säng i ditt hem är där du ska kunna känna dig tryggast, är inte drömvärlden en förlängning av detta?
Oavsett om man sover ensam, bredvid föräldrar, intill en partner, med husdjur vid huvudkudden eller vid sina fötter, är drömvärlden ens eviga pojk- eller flickrum. Ingen kan tvinga dig att ta ner ”tillträde förbjudet!”-skylten från dess dörr. Det är ensamrummet som du har med dig livet ut.
Tills den dag som Freddy knackar på.
Artikeln publicerades ursprungligen i FLM Nr.67
