Giftas på italienska (1964)
Till slut, efter alla turer, efter alla grisigheter som Marcello Mastroianni utsatt Sophia Loren för, möts det stormiga kärleksparet i varandras armar. De erkänner det vi alla redan visste: att de älskar varandra. Det är aldrig för sent att hitta tillbaka.
The killing of a chinese bookie (1976)
Med ett återhållet och melankoliskt livsbejakande leende kliver strippklubbsägaren Cosmo Vitelli plötsligt upp på scen och skålar för sin bartender, sina “girls” och showrunnern Mr Sophistication. När han kliver av gör den blödande skottskadan under kavajen sig påmind men det är det ingen som ser medan han går genom den jublande publiken och ut ur bild. Bättre kärleksförklaring till sin arbetsplats får man leta efter.
Snacka går ju… (1989)
Utanför sin älskades sovrumsfönster står John Cusack med en bergsprängare som spelar Peter Gabriels ”In your eyes”, tidigare etablerad som kärlekstema. Något med Cusacks dödsallvarliga min gör att man inte vågar annat än att ta den fåniga gesten på största allvar.
När Harry träffade Sally… (1989)
När man inser att man vill tillbringa resten av sitt liv med någon, vill man väl bara att ”resten av sitt liv” ska börja så snabbt som möjligt? Med en närmast aggressiv trovärdighet spinner Billy Crystal existentiellt svindlande romcom-socker i den berömda nyårsscenen.
Jordgubbar och choklad (1992)
“Jag älskar dig, David. Vad kan jag säga?” Homosexuelle Diego ska lämna Havanna för gott eftersom det inte finns någon plats för honom i 70-talets förtryckande Kuba. Tomás Gutiérrez Alea visste att balansera känslorna och kritiken för att undgå censuren så när den inbitne ungkommunisten David svarar med att omfamna Diego störtas inga samhällssystem men visst kan en kram säga mer än tusen ord.
Stolthet och fördom (1995)
Filmhistoriens sämsta kärleksförklaring är nog Mr Darcys första – och misslyckade – frieri till Lizzie Bennet där han påtalar hennes påvra bakgrund och pinsamma familj. För att kunna göra den stiffe aristokratens monolog rättvisa har Colin Firth berättat att han behövde han go method – tänka och känna som en självupptagen godsägarspoling anno 1813. Filmteamet applåderade hans snorkighet men inför sig själv hade han just uttalat den mest romantiska bekännelsen någonsin.
Duvans vingslag (1997)
“Ge mig ditt hedersord att du inte är förälskad i minnet av henne.” Tyvärr är en tystnad ibland mer talande än de mest ordrika ömhetsbetygelser och när journalisten Merton inte svarar vet aristokratdottern Kate att allt är förlorat. Hon reser sig upp från sängen och lämnar honom ensam kvar till ljudet av regnet som strilar ner för fönsterrutorna. Ibland måste man bara älska ett olyckligt slut.
Fucking Åmål (1998)
Elin och Agnes sitter inlåsta på skoltoaletten. Nyfikna plågoandar står och bankar på dörren. Nu eller aldrig, tänker man. Och självklart väljer de nuet. Dörren låses upp, kärleksparet möter sina paffa plågoandar – och resten är svensk filmhistoria.
En italiensk familj på gränsen till sammanbrott (2010)
Tommaso inser att det kanske inte var den hemliga pojkvännen i Rom som han behövde berätta om för sina föräldrar för att de ska förstå vem han verkligen är. Istället avslöjar han vid frukostbordet att han drömmer om att skriva romaner, hellre än att arbeta i den rika familjens pastaföretag. Underbar kärleksförklaring till litteraturen i en familj som har lite svårt att prata med varandra.
Sådan far, sådan son (2013)
Kärlek rymmer mer än bara romantik. I Hirokazu Kore-edas familjedrama ska två familjer, vars pojkar förväxlats vid födseln, byta tillbaka. Den ena pappan hittar sin icke-biologiska sons videokamera och ser världen ur pojkens ögon. En kärleksbekännelse i form av film? Varken pappa eller publik kan sluta gråta.
