Förutom de stora kategorierna som huvudtävlan, Panorama, Forum och den nyinrättade Perspectives, som i och för sig ingen jag talade med kunde beskriva innebörden av, består Berlinales sektioner även av filmer för barn och unga. Jag väljer att varje år försöka gå på några av dem, inte minst för att kunna bevaka scenen, men även för att det är en helt underbar känsla att vistas i samma lokaler som hundratals små biobesökare som oftast älskar de pampiga biografupplevelserna och engagerar sig i långa frågestunder. Så om jag var glad över chansen att få se Michel Gondrys nya film, Maya, give me a title, i samma rum som många sju – tioåringar, var min glädje ännu större efter filmen. Det var helt enkelt en av de finare biostunderna på länge.
Över till filmen. Maya och hennes pappa, Michel Gondry, bor i olika länder. För att hålla kontakten levande och rolig, frågar Gondry henne då och då om möjliga filmtitlar. Baserat på hennes svar skapar han korta animerade filmer där Maya är hjältinna som upplever en mängd olika äventyr. Med färgpapper, sax, tejp och en kamera ger han sig in på ett uppfinningsrikt samarbetsprojekt som drar in Maya i en värld av fantastiska sagor.
Förutsägbart utvecklas alla berättelser i denna stop-motion till småknäppa och kreativa guldkorn, lika oefterhärmliga som roliga. Mayas mamma kapar av sin arm när hon skär grönsaker, hästar sågas itu, ekorrar stjäl människornas hängmattor. Just det, alla världshaven måste räddas omedelbart eftersom en ketchupflaska läckt ut från en färja och orsakat en ekologisk katastrof. Maya åker till Belgien för att be om några miljoner belgiska pommes eftersom de suger åt sig ketchup på bästa möjliga sätt. Mitt i delen med tjuvaktiga ekorrar frågar sig filmens röst tillhörande skådespelaren Pierre Niney som var med i Gondrys senaste film, The book of solutions, var berättelsen skulle kunna vara på väg. Alla vet att den kan ta vilken väg som helst, vilket gör Maya till en högst underhållande och bra barnfilm.
Karaktärerna inkluderar en katt som heter Doubidou som räddar Maya efter att hon fångats inuti en gigantisk snöboll. Katter, berättar rösten, räddar barn varje dag, ”men ingen pratar om det.” Det finns tjuvkatter också så bäst att hålla i sardiner, möss och datorkablar, samt en klockfisk, en gigantisk robot och ett flygplan tillverkat av hushållsartiklar, en hårfön, en låda med strumpor. En produkt avsedd till att krympa gurkor förminskar Maya av misstag och hon åker ner i avloppet. I en annan berättelse som utspelar sig under jorden, hittar Maya och hennes mamma Michel Gondry som sitter och dunkar på ett underjordiskt trumset.
Gondry erbjuder också en kort lektion i hur man gör stop-motion. Vi får en kortfattad förklaring av produktionsprocessen och utvecklingen av hans självlärda stop-motion-teknik. Gondry börjar med enkla tablåer tillverkade med papper, sax och tejp för att sedan gå vidare till att använda sig av en smartphone. Det är livfullt, kreativt och barnsligt vackert.
Mellan kortfilmerna får vi besöka Mayas rum. Hon filmas av en riktig kamera och först är rummet tomt och kalt, men allteftersom fylls det med möbler, tavlor och blommor, samtidigt som filmerna blir alltmer invecklade i sina metafysiska världar.
Barnen i biografen skrattade högt åt alla nakenrumpor, avsågade kroppsdelar och jordbävningar som hotade Paris existens. Emellanåt kunde man se vuxna torka sig i ögonvrån eftersom Gondrys film också är en melankolisk skröna om omöjligheten att stoppa tiden. Som förälder kan man ibland tycka att ens barn växer för snabbt. Helt plötsligt är Maya äldre och inte intresserad av sin pappas galna berättelser. Gondry skildrar varje förälders stora smärta när en viss period plötsligen avbryts. Han säger: ”Inga fler tecknade serier? Vad ska jag göra med mitt liv?” Scenen är för övrigt den enda gången när Gondry sätter sig själv först i en av dessa berättelser, strövar omkring på gatorna och desperat erbjuder sina färdigheter till olika främlingar. Lyckligtvis varar pausen inte särskilt länge. Snart nog är Maya tillbaka i animationsseriernas värld. Men alla vi vuxna vet att den delen av livet kommer att, tids nog, ta slut.
Tempot är högt från början till slut och filmen är både personlig och allmänmänsklig. Den bottnar i berättelsernas starka band mellan barn och föräldrar, hur dessa formar framtida erfarenheter, relationer och referenspunkter som man delar livet ut.
Jag kan knappt vänta till att se Maya, give me a title på svenska biografer, både när det kommer till vanliga visningar men också i skolbiosammanhang. Här har vi en perfekt blandning av kreativitet och känsla som bevisligen talar till både barn och vuxna. En sådan filmpärla borde därför verkligen utnyttjas även i pedagogiska sammanhang.
Ungdomsjuryn som belönade filmen med huvudpriset, Kristallbjörnen, i kategorin Generation Kplus sammanfattade filmen väldigt väl: ”The many small stories in one big story have given us a new perspective on the possibilities of filmmaking. We found the father-daughter relationship very touching. And the funny scenes put a smile on our faces.”
